Publicerat: 16 november 2014 19:53

Skillingaryds skjutfält och Spännebergen med utsikt från Bockavärnet

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.

Skillingaryds skjutfält och Spännebergen
med utsikt från Bockavärnet

Skillingaryds skjutfält och Spännebergen med utsikt från Bockavärnet,
en natur- och kulturkrönika i 10 bilder en dimmig morgon i början av
oktorberhösten.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, några dagar in i oktober
månad 2014. Bilderna är klickbara.

Dimman lättar över ljungheden i söder, en trolsk och vacker utsikt
från ett av forten för träning av FN-soldater inför deras utlandstjänst.

Bilden är tagen bara cirka 50 meter rakt söder om det berömda
Bockavärnet på toppen av de lika berömda Spännerbergen på
Skillingaryds skjutfält.

Det är tyst i naturen denna morgon som efter en stund blev en
strålande vacker höstdag med nästan sommarlika temperaturer på över
15 grader Celsius.

Anders Celsius var född den 27 november år 1701 och dog den 25
april år 1744, han var en berömd svensk naturvetenskapsman och
professor i astronomi i Uppsala från år 1730.

I Sverige var han en av de första som helhjärtat anslöt sig till den
newtonska vetenskapen och han införde vid universitetet både den
moderna praktiska astronomin och den rationalistiska wolffianska
filosofin.

Mest känd har Anders Celsius blivit för sin termometer. Han
definierade en ny termometerskala, med nollpunkten vid vattnets
kokpunkt, under ett visst atmosfäriskt tryck, och 100° vid snöns
smältpunkt.

Termometerskalan var inte direkt originell, men när den hade vänts,
troligen av instrumentmakaren Daniel Ekström, så att fryspunkten
sattes vid 0° och kokpunkten vid 100° accepterades den i Sverige och
därefter i de flesta länder utom i Storbritannien.

Beteckningen ”C” hade i temperatursammanhang länge innebörden
”centigrader” och först när SI-systemet blev internationell standard
under åren 1954–1960 kom °C att beteckna ”grader Celsius”.

Christian von Wolff, född 24 januari år 1679 i Breslau, Schlesien, och
död den 9 april år 1754 i Halle, var en tysk friherre, filosof och
matematiker.

Skall man kort karakterisera Wolffs filosofi, den wolffianska filosofin,
kan man säga att han sökte matematisera filosofin.

Utifrån ett fåtal filosofiska principer skulle man bygga upp de
vetenskapliga resonemangen fram till säkra slutsatser.

Christian von Wolff, menade att alla kunskapsområden kunde ställas
upp och genomföras med matematisk bevisföring, även teologi och
juridik. Allt man behövde var egentligen strikt logik och sunt förnuft.

En bild tagen inifrån Bockavärnet åt norr, notera de kraftfulla
armeringsjärnen och de tjocka betongväggarna, trots detta har de
raserats av en explosion.

Stor klockmossa, ”Encalypta streptocarpa”, växer på betongen på
Bockavärnet, det höga pH-värdet gör att arten trivs här.

pH-värdet är ett mått i form av ett tal på hur sur eller hur basisk,
alkalisk, en lösning är. Det används ofta inom bland annat kemi,
biologi, miljövetenskap och agronomi.

Vid rumstemperatur svarar pH = 7,0 mot en helt neutral lösning, det
vill säga, inget överskott på vare sig vätejoner eller hydroxidjoner.
pH-värdet kan variera mellan 1-14, där 1 är maximalt surt och 14 är
maximalt basiskt.

Ett lägre värde innebär att lösningen är sur, den har ett överskott på
vätejoner, H+, och ett högre värde att lösningen är basisk, den har ett
överskott på hydroxidjoner, OH-.

Det ungefärliga pH-värdet i några vätskor,

magsaft 1,5

citronsaft 2–3

filmjölk 4,4

schampo 5,5

saliv 6,7

blod 7,36

havsvatten 8,3

tvållösning 10–11

Vackra bägarlavar av arten brun bägarlav, ”Cladonia chlorophaea”,
som växer alldeles invid Bockavärnet.

Det finns många olika arter lavar i Sverige och världen vilka är
dubbelorganismer bildade av ett symbiotiskt förhållande mellan en
svamp, huvudsakligen en sporsäcksvamp, och en alg, eller ibland en
cyanobakterie som tidigare kallades blågrönalg.

Svampens roll är att utgöra stödjevävnad och skydd samt att suga upp
vatten, medan algen genom fotosyntes bidrar med energi.

Bildens stalaktit kommer av nylatinets ”stalactites”, som i sin tur
kommer av grekiskans ”stalaktos” för ”droppande, av ”stala” för att
”droppa”.

Det är som bilden visar en isstappsliknande droppstensbildning som är
vanlig i kalkstensgrottor men även förekommer i källare, valv och
broar.

Droppsten är en allmän benämning på utfällning av kalk,
kalciumkarbonat, från droppande eller långsamt strömmande vatten i
grottor.

Utfällningen sker när kolsyrahaltigt grundvatten, som på sin väg
genom kalkstensberggrunden löser kalkstenen, kommer i kontakt med
luften varvid koldioxiden avges och kalken utfälls.

Fällningen tar oftast formen av stalaktiter, med andra ord, från taket
nedåt tillväxande tappar, men även som stalagmiter, från golvet uppåt
tillväxande koner.

Droppstenar kan även bilda en ytbeklädnad på grottans eller som här
på betongens väggar.

Droppstenar är kalciumkarbonat, CaCO3, och föreligger vid
atmosfärstryck som kalkspat. Kalciumkarbonat används för att
framställa bränd kalk eller direkt som baskälla i kemisk industri och
metallurgi. Det används också vid kalkning.

Liksom gips är kalkspat, som krita eller som här som nyutfälld
kalciumkarbonat, ett viktigt vitt färgpigment och fyllnadsmedel i
papper, gummi och färg.

Den cirka 10 centimeter stora droppstenen, stalaktiten, som saknades i
betongtaket på förra bilden ligger här som en vitbrun kantarell, dock
inte rekommendabel att bita i.

Lösligheten av droppstenens kalciumkarbonat i vatten varierar med
lösningens pH-värde och koldioxidhalt.