Publicerat: 02 januari 2015 08:12

Skillingarydsminnen för biskopen

I går höll Jan-Olof Johansson sin sista nyårspredikan som biskop eftersom han går i pension under våren.

Jan-Olof har vuxit upp i Skillingaryd och början av hans predikan handlade om just minnen från nyårsfirande i Missionskyrkan i Skillingaryd.

Efter gudstjänsten var det traditionsenlig samling för intresserade i biskopsbostaden Östrabo dir det kom cirka 700 personer.

Så här lyder Jan-Olofs predikan på Nyårsdagen 2015 i Växjö domkyrka:

Jag har växt upp med nyåret som något allvarligt. Inget man skålar för. Än mindre i champagne.

När tolvslaget närmade sig sjöngs det Tack o Gud för vad som varit i Missionshusets nyårsvaka. Och byns målarmästare, tillika församlingens solosångare och bastrumslagare, smög sig ut i Lilla Salen och lämnade dörren på glänt. Alla visste det men ingen låtsades märka det utom vi barn som trodde vi avslöjade en hemlighet precis som på julafton. Oss lurar de inte.

Och precis klockan tolv slog hornmusikkårens största cymbaler tolv gånger. Följda av stillhet i svagt bönebrus. Vi gick hem under tystnad.
Det var eftertankens och besinningens natt.

Så gick åren och en TV stod så småningom också i predikantbostadens vardagsrum. Nyåret präglades alltmer av sådant som backhoppningens Garmisch-Partenkirchen. Det var något annat. Något nytt, spännande och okänt. ( Jag blir fortfarande förvånad, när jag kommer till Tyskland och ser en vägskylt med Garmisch-Partenkirchen på, över att det finns i verkligheten). Och de djärva backhopparna ackompanjerades liksom av de skämtlynniga Wienerfilharmonikerna.

Det var förhoppningens och lustens dag. Två olika sidor av nyåret.

Nog finns det anledning att stanna upp och tänka till hur det blev, året som gick. Varför blev det som det blev? En del bra, annat mindre bra. En del till glädje och annat präglat av sorg.

Årskrönikorna i media hjälper oss att minnas en del av det som blir vår gemensamma historia – åtminstone den som är medial.

Och det kräver eftertanke och kanske besinning i både smått och stort.

Men visst måste vi trots allt också våga ställa oss högst upp i hopptornet och ta språnget rakt ut och in i framtiden. Och göra det med glädje och lust som i en wienervals. Något nytt kan hända. Möjligheternas tid är inte förbi.

Nyårsdagen är inte bara dagen efter utan också dagen före. Och det ena behöver inte utesluta det andra.

Men när jag nu som nyårspredikant läst de texter som vi hört idag så finns knappast varken det ena eller det andra perspektivet med. Varken dagen efter eller dagen före. Varken ödestimmans skrällande cymbaler eller djärvhetens lustfyllda hopp.

Nej, det handlar om det vi gör nu, just nu. Tillbe, bekänna och välsigna, dvs fira gudstjänst.

Det kan kännas lite långt både från våra reflektioner över det som varit och från våra förhoppningar inför det som ska komma.

Och det kan kännas ännu längre från den kalla verklighet som vi möter nu när hatbrotten breder ut sig och dörrar stängs för främlingar. När allas lika värde inte längre är en självklarhet för alla som vi kanske trodde att det en gång var.

Men mitt i talet om bekännelse och tillbedjan för Paulus oss i episteltexten in i en miljö som inte är helt olik vår, det mångfacetterade Rom där folk av olika slag och religioner levde och stötte ihop. Och det är in i denna miljö han slår fast att det inte är någon skillnad på jude och grek. Alla har samme herre och får av hans rikedom.

Det är här i tillbedjan och välsignelsen som detta blir tydligt att det inte är någon skillnad på oss utan att vi hör ihop som människor. Vi är en mänsklighet. Vi har alla samme herre och får av hans rikedom.

”I Jesu namn” är ämnet för nyårsdagen och evangeliet idag är just bara namnet Jesus. Det låter både fromt och allvarligt som i missionshusets nyårsvaka. Men det är samtidigt en bra start inför det vågade och lustfyllda hoppet ut i framtiden inte minst om det är kallt.

I gudstjänsten håller vi den kristna tron och värdena vid liv, eller, om vi så vill, här håller vi namnet Jesus levande, och i vardagen lever vi ut det.

I mötet med den andre blir det tydligt vad och vem som styr oss. I vems namn, på vilken grund, du och jag formar våra handlingar och lever våra liv.

I reflektion över det som varit och i hopp inför det som kommer önskar jag nu er alla ett riktigt Gott Nytt År i Jesu namn!