Skogsfors stångjärnshammare

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skogsfors stångjärnshammare.

Skogsfors stångjärnshammare

Skogsfors stångjärnshammare, en naturkrönika i 10 bilder om gammal
svensk industrihistoria på höjderna mellan Grytås och Rumperyd,
nordväst om Skillingaryd i Vaggeryds kommuns västra delar.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd nio dagar in i månaden juli
2013.

Denna lilla anspråkslösa informationstavla, strax invid grusvägen upp
till Pålskog, mellan Grytås och Rumperyd i Vaggeryds kommuns
västra delar, låter bara antyda det gamla historiska paradis som träder
fram ur skogen några hundra meter in på den lilla vägen, dock var det
förmodligen allt annat än ett paradis för de som arbetade här en gång

När man kommer fram till Skogsfors bruk möts man av denna
fantastiska syn, en damm som är en fördämning av Österån och vars
strömmande vatten gav den rörelseenergi till stångjärnshammaren som
i sin tur gjorde det möjligt att bearbeta det masugnssmälta järnet till
stångjärn.

Skogsfors Stångjärnshammare eller Skogsfors bruk, fick sina tillstånd
år 1860 och var ett av de minsta bruken i Småland och uppfördes så
sent att konkurrensen från Mellansveriges större bruk gjorde
förutsättningarna till lönsamhet minimal, bruket var dock igång fram
till år 1928.

Grundarna till Skogsfors bruk var bönder och skogsägare i närheten så
tillgången till kolningsved var säkrad. Flera av grundarna hade också
egna vagnsmedjor som behövde det framställda järnet.

Bilden visar den gamla mangårdsbyggnaden som hörde till bruket och
som fortfarande än idag är en prydnad för platsen.

Mycket av järnet som förädlades här såldes med andra ord till lokala
vagnsmedjor men en del gick åtminstone i början på export till
Danmark. Transporten till exporthamnen Helsingborg kördes med
oxar i par och tog tre hela veckor.

Bilden visar fördämningarna och nedfarterna för dammens vatten. Här
finns både strömstare och forsärla men vid mitt besök fick jag bara se
spillningen på stenarna.

Som mest kunde man på ett skift här vid Skogsfors bruk förädla 500
kilo järn från masugnssmälta till stångjärn. Numera har dock tidens
tand gjort stor åverkan på platsen.

.

År 1937, cirka 10 år efter nedläggningen, startades verket tillfälligt
upp igen och arbetet filmades. Därefter monterades maskineriet ned
och fraktades till länsmuseet, blåsmaskinen kan man dock se på
Byarums hembygdsgård. De gamla plankorna som ligger på
järnbalkarna håller så sakta på att återbördas till naturen.

Numera rinner Österåns vatten från Skogsforsdammen helt fritt nedför
de dammluckor som inte längre finns.

Det är verkligen en liten idyll som gömmer sig i skogen vid Skogsfors
gamla bruk och det skulle verkligen vara roligt att få se den film som
uppenbarligen spelades i år 1937, hoppas den har ljud för en sak är
säker verksamheten var allt annat än ljudlös vilket ledde till att
lomhördhet var ett vanligt fenomen bland de människor som arbetade
vid en stångjärnshammare.

Bilden visar resterna av de fundament där stångjärnshammaren fanns
och där själva järnbearbetningen ägde rum mellan åren 1860 och
1937. Ännu en industriepok som gott i graven i den dynamiska värld
som vi lever i.

Utmed vägen inte lång från Skogsfors, på min väg hemåt, växte dessa
märkliga svampar som heter svart hattmurkla.

Svart hattmurkla, ”Helvella lacunosa”, är en mycket vacker, grå till
gråsvart murkla med ribbor och djupa fåror på foten vilka antyds på
den främre svampen. Den uppges ibland som ätlig, men skall dock
inte vara någon läckerhet.

Den svarta hattmurklan är en svamp i familjen murklor och växer på
ängsmark samt i skog från sommaren till hösten. Den är betydligt
vanligare än släktingen vit hattmurkla, ”Helvella crispa”, samt ska
uppenbarligen inte behöva förvällas innan man äter den vilket man
absolut måste om man ska äta den mycket giftiga släktingen
stenmurklan, ”Gyromitra esculenta”.

Slut för idag, tack för idag.