Skogsvickern i Linnås

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på skogsvickern.

Skogsvickern i Linnås

Skogsvickern i Linnås, en naturkrönika i 4 bilder om en vacker liten blomma
i botaniskt rika marker väster om Skillingaryd i Vaggeryds kommun.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av juli 2013.

När skogsvickern blommar som mest intensivt draperar den bergen i Linnås
och Uljeshult som vackra vita flor som tagna ur släpet från en brudklänning.
Denna bild är tagen strax norr om den lilla vackra byn Linnås mellan Pålskog
och Ljungberg, väster om Skillingaryd.

Släktnamnet ”Vicia” är ett latinskt namn på vicker som användes redan av
Varro omkring år 200 före Kristus.

Marcus Terentius Varro, föddes 116 före Kristus och dog 27 före Kristus,
han var en romersk författare och vetenskapsman som tillhörde den
romerska plebejsläkten gens Terentius med anor från Sabinerlandet. Detta
plebejsläkte hade flera olika grenar, däribland Culleo, Lucanus, och nyss
nämnde Varro.

Sabiner var en forntida folkgrupp i Italien och sabinernas land låg nordöst
om Rom. Detta land erövrades av romarna på 200-talet före Kristus, och
sabinerna fick romerskt medborgarskap år 241 före Kristus Deras huvudort
var staden Cures som låg norr om Rom.

Plebejerna var en politisk klass i det romerska riket, det vill säga folket, i
allmänhet den hårt arbetande befolkningen, i motsats till patricierna, som
bestod av de gamla, privilegierade och rika släkterna, det vill säga adeln.

Nåväl, åter till släktet ”Vicia”, släktet har totalt omkring 140 arter men i
Sverige förekommer bara ett drygt tiotal arter regelbundet, men ytterligare
ett tiotal förekommer tillfälligt. Bland de mer kända arterna kan nämnas
häckvicker, kråkvicker och den odlade arten bondböna.

Skogsvicker, ”Vicia sylvatica”, är flerårig ört med veka, kala stjälkar som kan
bli en och en halv meter långa. Bladen är parbladiga med sex till tolv par
rundade småblad och ett grenigt klänge.

Artnamnet ”sylvatica” kommer av latinets ”sylva” för ”skog” och betyder
helt enkelt ”växer i skog”.

Släktet ”Vicia” ingår i familjen ”Ärtväxter”, på latin ”Leguminosae”, numera
”Fabaceae”, men dessa båda familjenamn räknas fortfarande som
likvärdiga. Familjen har totalt nästan 700 släkten och mer än 16 000 arter, i
Sverige finns bara 23 släkten med tillsammans omkring 90 arter, men
många fler arter förekommer dock tillfälligt.

Skogsvicker blommar i juli-augusti med vitaktiga blommor som sitter
samlade i klasar på långa skaft från bladvecken och kronan är stor, vit med
violetta ådror och mörkviolett kronköl.

Ärtväxterna är en av de ekonomiskt viktigaste familjerna i världen med
många kulturväxter och värdefulla oljeväxter, som jordnöt, kikärta, lins,
sojaböna, bockhornsklöver och bönor i släktet ”Phaseolus”.

Andra ärtväxter är till exempel ”Tissla-tassla” eller rörkassia vars fruktkött
har laxerande verkan och förr såldes på apotek.

Den lilla krukväxten ”Sensitiva” eller ”Rör-mig-ej”, som fäller ihop bladen
när man rör den, tillhör mimosasläktet i ärtväxtfamiljen men
blomsterhandelns mimosakvistar kommer från ett annat ärtväxtsläkte,
nämligen akacior.

Färgämnet indigo utvinns av arter från släktet ”Indigofera” och lakrits
framställs ur rötter och underjordiska utlöpare av ärtväxten lakritsrot.

Johannesbrödträd, också i familjen ärtväxter, hör hemma i
Medelhavsområdet och dess frön användes i äldre tid som vikter, vilket gav
upphov till ordet carat, efter släktnamnet ”Ceratonia”. Frukterna av
johannesbrödsträdet är ätliga och såldes förr också på apoteket.

Två arter av släktet ”Clianthus” i familjen ärtväxter, flamingonäbb och
papegojnäbb, från Australien respektive Nya Zeeland odlas ibland som
krukväxter för sina egendomliga och vackra blommors skull.

Skogsvicker har en i huvudsak östlig utbredning och är ganska vanlig från
Skåne till Ångermanland samt i Jämtland, men den förekommer också
sällsynt i andra landskap. Den växer i skogar och lundar, ofta i stora
hoptrasslade ruggar, precis som här vid Linnås.

Den första fynduppgiften för Sverige publicerades redan år 1658 i Olof
Rudbeck den äldres ”Catalogus plantarum”.

”Skogsvickern är en bland de täckaste Vickerarterna och en prydnad för de
skogar och lundar, mot eller i hvilkas träd och buskar den uppklänger med
sina rankiga stjelkar, sprider sitt lätta bladverk eller hänger sina vackra, rika
blomklasar. Den växer alltid bäst i skugga.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.