– Jag kommer aldrig mer att sätta mig i en skolbänk, inte en chans i världen. Inte ens om jag blev tvingad.
Det är ett citat från en deltagare i ett projekt vid Arbetsmarknadsverket i Vaggeryds kommun.
För en övervägande del av de 64 personer som genomgått ESF-projektet – Europeiska socialfonden – Trappsteget har ett sådant påstående varit en realitet. Genom projektet har många deltagare i stället nått, ”innanförskap”, fått tilltro till den egna förmågan och idag skapat sig en mer positiv framtid.
Arbetsmarknadsenheten i Vaggeryds kommun har drivit Trappsteget. Projektet omfattade nio miljoner kronor varav Europeiska socialfonden finansierade med 3,5 miljoner, säger Michael Anderberg, som är projektsamordnare.
Projektet påbörjades 1 maj 2008 och avslutades den 31 augusti 2010. Trappsteget genomfördes i samverkan med de kommunala arbetsmarknadsorganisationerna och socialförvaltningarna i Vaggeryd och Jönköping. Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Fenix Kunskapscentrum var också med som finansiärer i projektet.
Deltagarna kom från alla samarbetsparter och många var aktuella hos flera instanser samtidigt.
Tidigare radiojournalisten Jenny Almlöf har på ett varsamt och väldigt personligt sätt, via djupintervjuer, synliggjort några av dessa deltagares inre och yttre resa.
AME och samarbetsparterna i Trappsteget i Vaggeryd vill nu ytterligare lysa upp ett projekt som både visar vinst såväl ekonomiskt som mänskligt;
– Målgruppen för projektet var ungdomar i åldern 16-24 år som har svårt att få tillträde till arbetsmarknaden. Ungdomarna hade tappat motivationen till fortsatta studier. Många av dem hade haft mycket hög frånvaro under både högstadium och gymnasium. Flera av dem levde i utanförskap med risk för bland annat isolering, kriminalitet, drog- och alkoholanvändning. De saknade målsättning och känsla av sammanhang i tillvaron, säger Michael Anderberg.
Målet var att deltagare i projektet skulle komma närmare arbetsmarknaden och egen försörjning. Social stöttning, nätverksarbete i kombination med lärande och kompetensutveckling var grundläggande metoder för att nå målsättningen. Helhetssyn, samverkan och lösningsfokus var viktiga ledord i arbetet med ungdomarna.
Det samverkansfokus som fanns i projektet hade som syfte att motverka att ungdomarna hamnar i gråzoner där ingen eller flera samhällsfunktioner arbetade självständigt med målgruppen utan samordnade insatser.
Trappstegets arbetssätt har uppmärksammats av flera olika kommuner. Dessutom har Trappsteget varit med vid ett flertal tillfällen och i olika sammanhang presenterat projektet.
Ett viktigt nedslag blev de skrivelser till arbetsmarknadsdepartement och socialdepartement som uppmärksammat glömda målgrupper vars möjligheter begränsats, då man hamnat utanför rättighetslagstiftning och samhällets övriga stödsystem.
Från utvärderingen av projektet kan man utläsa att 92% av deltagarna upplevde sig stå närmare arbetsmarknaden. 51% av deltagarna var dessutom vid projektets avslutning i augusti 2010 i självförsörjning.
Samarbetsparterna har varit övervägande mycket positiva och som en följd av det fortlever i dag projektidéerna som en naturlig del i kommunens verksamhet.
– ”ingen vuxen trodde på mig, inte ens min morsa trodde på mig när jag sa att jag hade fått jobb”
– ”Man blir som en familj när man är här. Många har det kanske tufft hemma men här får de komma till ett ställe där de får vara sig själva …det finns alltid folk som lyssnar här, alltid någon man kan prata med som man känner förtroende för.
– ”Arbete känns viktigt för mig. Innan tyckte jag inte alls det… Men nu ser jag arbete som en del av livet.”
(Röster från deltagare/intervju Jenny Almlöf)
Men kommer det att bli lättare i framtiden?
– Försäkringskassan känner oro för de ungdomar som i dag uppbär aktivitetsersättning. Det blir allt svårare att få långvarig sjukersättning och när man vid 30 års ålder inte längre är berättigad till aktivitetsersättning riskerar man att hamna utanför alla stödsystem, säger Michael Anderberg.
Den kommande gymnasiereformen med höjda behörighetskrav medför att gruppen som inte kommer in på de nationella programmen växer. Rädslan för dessa effekter oroar gymnasieskolan idag.
Lärlingsprogrammen kommer inte vara tillgängliga för den grupp som har störst behov av den. Har branschorganisationernas krav fått gå före den goda tanken att skapa en möjlig väg in på arbetsmarknaden för dem som annars riskerar utanförskap?
– Vi tror att det behöver finnas andra alternativ! Arbetsmarknadsenheten i Vaggeryd tänker fortsätta att jobba för ”innanförskap” för alla, deklarerar Michael Anderberg.
Michael Anderberg, projektsamordnare. Arkivbild
Jag är en som inte har något positivt att säga om Trappstegen .
Alla säger att det är ett vuxen dagis!
Kan ni säga några som fått jobb och hjälp med sina behov ?? Förutom dem som jobbar på AME.? Det ni gör är att ta in massa psykologer som ska utreda alla ungdomar och ger gratis körkort =intensivkurser som kostar 20-25 tusen kr för en person.
Fy …
Ni vill bara ha kvar alla på AME för att ni ska få behålla era jobb!
Nu är det nog aktuellt för politikerna att se över er verksamhet…
Jag tycker att det är bra att det finns såna ställen som Ame, Trappsteget i vår Kommun. Alla är ju inte stöpta i samma form och alla har olika förutsättningar i livet. Dom personer som hamnat lite snett ska man ju hjälpa i tidigt stadium och det kan ju givetvis inte funka för alla men många har det hjälpt av dom yngre. Eftersom arbetsmarknaden ser ut som den gör överallt så är det bra att det finns andra åtgärder.Men man måste ju kämpa mycket själv ocksåå om man vill komma nån vart på vägen. Det är ju dom yngre som det ska satsas på eftersom dom skall ta över längre fram.
Håller med dig Birgitta! Har själv varit deltagare i Trappsteget och är tacksam för all hjälp jag fick under den tiden, hjälp jag aldrig skulle fått om jag inte hade gått där.
Ame är vad man gör det till, är man där för att leka ja då blir det ett vuxendagis!! Så Annika kanske bara är avundsjuk vad vet ja…Har man aldrig varit där så vet man inte heller.
JAG VET ATT DOM VILL BARA HA PRAKTIK INTE ATT HJÄLPA MÄNNISKOR VIDARE. DOM TÄNKER BARA PÅ SITT JOBB.
Det är som alltid i sådana här frågor att åsikterna kommer alltid att gå isär och särskilt så på en liten ort där även relationer och känslor spelar in på ett stort sätt.
Det kommer alltid finnas folk, både deltagare på AME och sådana som aldrig satt sin fot där som tycker det är orättvist och fel att vissa blir stärkta för att nå arbetsmarknaden (körkort, truckkort, psykologiska utredningar m.m.) när inte de själva, som kanske är i en annan situation, får samma typ av insatser. Det kommer också finnas människor som är missnöjda och besvikna med saker som hänt i livet och den situation de är i där de tycker att de inte vill göra praktik utan bara arbeta om inkomsten blir som i en reguljär anställning medan Sveriges lagar och regler säger att de behöver vara i sysselsättning för att få de olika arbetslöshetsstöd som de får.
Kan man sätta dessa personliga saker åt sidan och istället se till vinsterna för såväl samhälle (ekonomi) samt individ så finns det stora möjligheter att hjälpa ungdomar och stärka dem så att de får en möjlighet till ett bättre liv där de kan ge till samhället istället för att belasta det och ju tidigare vi ser det här, desto större chans att kunna räta upp skeppet i tid.
Hoppas att ni som känner er i marginalen men ändå innanför inser att även ni är en del av samhället och istället för att känna er i konkurrens och hotade istället inser att ni också har glädje av om dessa ungdomar får en chans!
Fall man har till exp, Dyxelisi, ADHD eller någon annan personlighetsstörning.
Så är det väll bra att man får hjälp med skola, jobb, praktik.
Jag fick inte hjälp med min Dyxelisi och ADHD fören jag gick i 8:an. På
2år hinnar man inte jobba upp alla betyg som krävs för en utbildning.
Jag är nöjd och glad att jag får vara på AME/Trappsteget och få hjälp med det jag behöver.