Slamtippen, inte vacker men spännande

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt slamtippen i Vaggeryd.

Slamtippen, inte vacker men spännande

Slamtippen, inte vacker men spännande, en naturkrönika i 10 bilder
från norra delarna av massafabrikens område i Vaggeryd en grå och
disig novemberdag 2011.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i november 2011.

I mörkret är alla katter grå, så även denna domherrehona. Hon sitter
och spanar i en död tallstam i det grå novemberdiset mellan de två
stora slamdammarna. Hennes vemodiga vissling förstärker ytterligare
tungsinnet i novemberdiset.

Även de färggranna steglitserna blir grå där de sitter i den döda tallen i
nordvästra delen av den nordvästra slamdammen.

Så kommer steglitsflocken äntligen i rätt vinkel med skogen i
bakgrunden, färgerna framträder men avståndet är långt, ljuset uselt
och slutartiderna blir långa, stativet ligger hemma, brännvidden är
720 millimeter, på fri hand, då blir det som det blir med bildkvalitén.

Även här är avståndet långt, slutartiderna långa och allt på fri hand, då
blir steglitserna suddiga men ändå vackert färggranna där de sitter och
äter frön från vinterståndarna.

Hur många steglitser ser Ni, jag ser fyra, nåja… två hela och två till
delar. Här bland de överblommande tistlarna finns det mängder med
närande frön.

Sandtrav, ”Cardaminopsis arenosa”, är en lågväxt, ett- eller tvåårig ört
som kan bli upp till tre decimeter hög. Stjälken är grenig och fåbladig,
ibland styvhårig nedtill. De flesta bladen sitter i rosett vid basen, de är
brett lansettlika och djupt parflikiga eller har djupt grovtandad kant.

Sandtraven blommar normalt i juni-juli och nu skriver vi november,
blommorna är en halv centimeter breda med breda, vita eller
rosatonade kronblad som är tydligt avsmalnande mot den ibland gula
basen. Fruktskidorna är utstående, långsmala, upp till fyra centimeter
långa, och något plattade utan tydliga nerver.

Sandtrav kan förväxlas med grustrav, ”Arabidopsis suecica”, den
senare skiljs dock genom tandade men inte parflikiga blad, samt
smalare kronblad som är jämnt avsmalnande mot basen.

Sandtraven växer på torra, sandiga marker, i vägkanter, grusmarker,
banvallar och som ogräs i rabatter. Den första fynduppgiften är från
Norrköping och publicerades år 1840. Artnamnet ”arenosa” kommer
av latinets ”arena” för ”sand” och betyder ”växer på sandiga ställen”.

Broskkrös, ”Exidia cartilaginea”, är en gelésvamp i
basidiesvampordningen ”Auriculariales” och den växer på skadade
grenar och stammar av björk och bildar kuddlika, senare mer utbredda
fruktkroppar, som så småningom växer samman till upp till
20 centimeter stora bildningar.

Fruktkropparna, som kan påträffas från höst till vår och som kan bli
upp till 5 centimeter tjocka, är sega och broskiga till geléartade med en
rynkad, först vitaktig, senare ockragul till kanelbrun ovansida. Arten
finns tämligen allmänt till mindre allmänt i hela Sverige.

”Trametes ochracea” eller zonticka som den heter på svenska, dessa
exemplar lite annorlunda på grund av den rikliga påväxten av
grönalger. De växer vanligen taktegellagda eller gyttrade, varvid de
kan bli mer eller mindre oregelbundna. Ovansidan är fint sammetsartad
till kal, först enfärgat gråvitaktig till ljusbrun, efterhand tydligt zonerad
i gulbruna till rödbruna nyanser, men med ljusare, vitaktig kant.

Zontickan är särskilt vanlig på asp och björk, men växer också på en
rad andra lövträd och finns både i öppna och slutna biotoper samt är
totalt sett en av våra mest frekventa tickarter, särskilt på ved i tidiga
nedbrytningsstadier. Arten står nära den något tunnare sidentickan,
”Trametes versicolor”, som också är tydligt zonerad, men har inslag av
blå och svarta färger. Den finns dock bara i landets södra halva, medan
zontickan är allmän också i den norra delen.

Jag tyckte svampen var vacker och utgjorde ett lite exotiskt inslag i
den grå novemberdimman och just då, vid fototillfället, tänkte jag inte
så mycket på vilken art det var. Kremla eller musseron var min
omedelbara tanke och efter ett antal bilder, varav denna blev bäst,
lämnade jag platsen som för övrigt var mitt emellan de stora
slamdammarna alldeles intill några små tallar och björkar.

När jag kom hem och granskade bilderna i datorn blev jag åter varse
att det är nästan omöjligt att säkert artbestämma bara med hjälp av
foton. Desto mer jag sökte i svamplitteraturen desto mer osäker blev
jag men ganska tidigt lämnade jag dock ”kremlespåret” och
koncentrerade mig på musseronerna.

De två musseronsläktena ”Tricholoma” och ”Lepista” rådbråkades
under en lång stund både via svamplitteraturen och via nätet utan att
jag blev så mycket klokare.

Släktet ”Tricholoma” med arter som fjällmusseron, ”T. imbricatum”,
fläckmusseron ”T. fulvum”, droppfläckig kastanjemusseron, ”T.
pessundatum” och kastanjemusseron, ”T. albobrunneum” samt släktet
”Lepista”, med arter som blåmusseron, ”L. nuda” och höstmusseron,
”L. personata” fastnade dock som möjliga artkandidater.

Om jag avslutningsvis får ge er en mer eller mindre kvalificerad
gissning baserat på bilden så säger jag att svampen är en
kastanjemusseon, ”Tricholoma albobrunneum” eller en droppfläckig
kastanjemusseon, ”Tricholoma pessundatum”. Rätta mig om jag har
fel!

Vindarna var sydostliga, fuktiga och milda, dock bara några få
plusgrader så de tog sig genom ”märg och ben” trots varm jacka,
mössa och vantar. Hur länge är det till våren och sommaren?