Publicerat: 26 juli 2013 13:49

Sommar vid Skillingaryds dämme

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Sommar vid Skillingaryds dämme, del 18

Sommar vid Skillingaryds dämme, del 18, en naturkrönika 18 bilder
om glädje och strävan, om färger och former, och om den biologiska
mångfaldens rikedom.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i sista juniveckan 2013.

Det är skymning när jag lämnar Skillingaryds dämme, klockan är strax
efter tio och den ljusa sommarnatten närmar sig.

Trots årstiden är det väldigt lite av sommarens plågoandar, knott och
mygg, vilket gör att det känns ovanligt rogivande att vara ute i
naturen, hoppas bara att det flygande proteinet räcker för att föda upp
alla ungar som nu finns ute i skog och mark.

Mitt besök vid ”dämmet” har denna kväll varit lika spännande och
givande som vanligt och jag kan konstatera att dammarna är fulla med
unga knipor, krickor och gräsänder. Bilden visar en ung knipa bland
andmaten.

Ett antal yngre och duniga knipor simmar omkring bland andmaten
och den första i raden har nästan försvunnit under vattnet, endast
några stjärtpennor syns.

De små duniga kniporna blir som små snabba motorbåtar när de blir
skrämda och deras små outvecklade vingar flaxar hjälplöst i luften när
de formligen springer iväg på vattnet.

Buskskvättan håller koll på mig hela tiden och varnar ivrigt och
upprepat under hela mitt besök, den har ungar i närheten.

Men emellanåt ignorerar dock buskskvättan mig och ägnar sig åt att
putsa sina vackra fjädrar, för utan dem vore den ingenting.

Sädesärlan har också ungar och har nu bråda dagar, näbben är som ni
ser full av insekter som är på väg att levereras till de hungriga
ungarna.

Mission accomplished, eller uppdraget utfört, för denna gång vill säga,
många uppdrag återstår dock.

Rörsångare sjunger från den täta kaveldunsruggen i damm nummer
tre, och som ni vet så sjunger rörsångare sävligt medan sävsångaren
sjunger rörligt. Ett gammalt knep från ungdomen för att skilja de
snarlika sångerna åt.

Rörsångaren, ”Acrocephalus scirpaceus”, är en art i fågelfamiljen
sångare, den är mellan 12–13 centimeter lång och har jämnt brun
ovansida, med rödaktig ton på övergumpen, samt smutsvit undersida.

Rörsångaren häckar i vassar i stora delar av Europa, Nordafrika och västra
Asien, i Sverige norrut till norra Svealand och längs kusten till
Västerbotten.

Skrattmåsarna besöker dämmet med jämna mellanrum men de häckar
inte där utan förmodligen på taket till gamla Swedform några hundra
meter längre norrut.

Kanadagåsredet är numera tomt och gässen likaså, jag undrar hur årets
häckning gick. Den kungsblåa lupinen markerar platsen för händelsen.

Lupiner är dock inte bara kungsblå utan färgrepetoaren är till synes
nästan oändlig, vacker och tilltalande.

Blomsterlupin, ”Lupinus polyphyllus”, som växten egentligen heter,
är en vanligen flerårig ört som kan bli över en meter hög. Arten hör
ursprungligen hemma i västra Nordamerika.

Artnamnet ”polyphyllus” kommer av grekiskans ”polys” för ”många”
och ”fyllon” för ”blad”, namnet syftar på att bladen har många
småblad.

Så här vacker är den många gånger irriterande kirskålen när den
blommar. Den tillhör familjen ”Apiaceae”, förr ”Umbelliferae”, och
på svenska ”Flockblommiga växter”. Familjen har totalt 418 släkten
och 3100 arter. I Sverige finns 40 släkten av dessa och omkring 50
arter. Den vanligaste arten hos oss är hundkäx, ”Anthriscus
sylvestris”.

Bilden blommande besksöta, ”Solanum dulcamara”, tillhör familjen
”Solanaceae” eller på svenska ”Potatisväxter”. En dekokt på unga
stjälkar av besksöta ”Stipites Dulcamaræ” användes förr mot benvärk,
utslag, skabb med mera.

Artnamnet ”dulcamara” kommer av latinets ”dulcis” för ”söt” och
”amarus” för ”bitter” och syftar liksom det svenska namnet på
stjälkarnas smak, som uppges vara först beska sedan söta.

Som en kuriositet kan nämnas att farao Tutanchamons tredje kista lär
ha varit dekorerad med bär av besksöta som var trädda på trådar av
dadelpalmsblad.