Sommaren vid dämmet

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Sommar vid Skillingaryds dämme, del 8

Sommar vid Skillingaryds dämme, del 8, en naturkrönika i 13 bilder om
vilseflugna fåglar som rastar, sötvattenssnäckor som äter och en vacker
sensommarflora.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i augusti 2010.

Under några veckor i augusti gästades Skillingaryds dämme av en för
platsen ovanlig fågel. Det var en ung gravand, ”Tadorna tadorna”, som
fann dammarna både vilsamma och näringsrika, dessutom gladde den
alla besökarna som promenerade runt de vackra dammarna.

Namnet gravand nämns första gången redan år 1790. ”Grav-” kommer av
artens vana att häcka i, och ibland även gräva, gångar i jorden. Arten har
även kallats gravgås, jugås och brandgås.

Förvånansvärt få uppgifter finns bevarade om gravandens utbredning i
historisk tid. Från Birka finns dock fossilfynd och under 1700-talet finns
enstaka häckningsuppgifter från Stockholms skärgård, vilket kan tyda på
att artens utbredning tidigare gick längre norrut än vad fallet är idag.
Under 1900-talet har antalet häckande par varierat kraftigt och i början
av 1900-talet minskade beståndet kraftigt i hela Östersjöområdet. Senare
under 1950-talet började gravanden dock öka i antal igen, efter det att
den blivit fridlyst i Danmark. Idag uppskattas beståndet till mellan
10 000 till 14 000 häckande par i Sverige.

Gravanden hör hemma på flacka sandstränder där det vid lågvatten
bildas talrika små pölar, och där det högre upp på stranden finns dyner
eller sandiga kullar. Hannen och honan följs ständigt åt och är i regel
parade för livet, liksom hos gäss och svanar.
För häckningen gräver honan i en sandig strandbrink en gång vars inre
ände är utvidgad till en håla där äggen läggs och det är som sagt denna
vana att gräva som givit fågeln dess namn. Gravanden häckar också gärna
i färdiga hålor som grävts av kaniner, rävar eller grävlingar och är det
brist på håligheter kan den söka sig flera kilometer uppåt land för att finna
en lämplig boplats.
De 8 till 15 gulvita äggen läggs från maj till juni och ruvas i fyra veckor.
Ofta lägger flera honor sina ägg i samma bo, och det händer även att
gravanden lägger ägg i bon av andra andfåglar, särskilt småskrake.

Under ruvningen uppehåller sig hanen i närheten av boet, och så fort
äggen kläckts sluter han sig till kullen och deltar i försvaret av ungarna.
Om en rovfågel, en trut eller ett rovdjur närmar sig går hannen flygande
till angrepp mot fridstöraren och gör störtdykningar över denna. På
vingknogen finns en sporre som den använder som vapen.
Gravandsungarna blir flygga efter cirka två månader och redan i juli och
augusti börjar flyttningen söderut mot sydväst, och många av de svenska
gravänderna övervintrar vid floden Elbes utmynning i havet vid Tyska
kusten. Tidigt på våren under februari och mars är de tillbaka igen i
Sverige.

Det går bara inte att låta bli att fotografera dessa vackra ”linslöss” som
buskskvättorna är. De följer i ens spår vart man än går vid Skillingaryds
dämme och sitter ofta så här vackert spanande i toppen av ett kaveldun.
De vita små prickarna på bilden är rosendunörtens vindspridda frön.

Titta så stora de blivit, kanadagåsungarna men ännu följer de mor och far
en liten stund. Far, eller mor, ligger vakande till vänster och i
bakgrunden ligger ett antal suddiga knipor och sover.

I denna soppa av andmat trivs dessa sötvattenssnäckor som kan räknas i
tusentals och dessa utgör en viktig del av födobasen vid dämmet. Vad det
är för art vet jag inte men om någon vet bättre så hör av Er!

Yttrligare en bild på sötvattenssnäckorna vid Skillingaryds dämme, om
Ni tittar noga så kan Ni se sifonen eller om Ni så vill andningssnabeln till
höger. Sifoner är slangliknande strukturer hos blötdjur som
genomströmmas av vatten eller mer sällan av luft. Blötdjur använder
vattenströmmen för ett eller flera ändamål till exempel förflyttning,
födointag, respiration och fortplantning.

Snäckor, ”Gastropoda”, är den klass i djurstammen blötdjur som har de
flesta arterna. Ungefär 78 procent i stammen blötdjur är just snäckor.
Storleken varierar stort från 1 millimeter upp till 1 meter. Snäckor
förekommer på land, i havet och i sötvatten och snäckor utan skal eller
med ett mycket rudimentärt skal kallas ofta för sniglar.

Den mycket vackra gulsporren, ”Linaria vulgaris”, är en flerårig ört som
kan bli upp till en halv meter hög och blommar just nu rikligt vid
Skillingaryds dämme. Enligt Carl von Linné, år 1755, användes gulsporre
blandad med mjölk för att döda flugor och den har därför på sina håll
kallats flugblomster. Namnet flugblomster används dock numera om
orkidén flugblomster, ”Ophrys insectifera”.

Ibland förekommer blomklasar där en eller flera blommor är
radiärsymmetriska med en tubformad blomkrona, fem ståndare och fem
sporrar, en så kallad peloria. Missbildningen uppmärksammades redan
av Carl von Linné som skrev om fenomenet i ”Dissertatio botanica de
Peloria” år 1744. Han beskriver där växten och ger den namnet Peloria
som kommer av grekiskans ”pelor” för vidunder. Här var den gode Carl
för ett ögonblick evolutionen på spåren, ungefär 100 år före Charles
Darwin, men missade tyvärr chansen.

Plockad före blomningen och kokad med alun uppges gulsporren färga
gult.

”Man finner denna Örten wid gärdesgårdar, jordwallar, åkerrenar, på
trädesåkrar, hwilka ställen den med sina präcktiga blommor pryder;
men sjelfwa Örten har en obehagelig lukt, och ätes derföre endast af
Geten och ganska litet af Fåret. I Småland brukar man efter LINNE’S
berättelse at lägga Örten i nymjölkad mjölk, för att döda flugor.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius, år 1806.

Gyttrad igelknopp, ”Sparganium glomeratum”, i kanten av femte
dammen vid Skillingaryds dämme, bilden är tagen utan blixt men med en
lång slutartid.

Samma gyttrade igelknopp, ”Sparganium glomeratum”, som förra bilden
i kanten av femte dammen vid Skillingaryds dämme, bilden är tagen med
blixt.

I det mättade ljuset vid solnedgången blir rosendunörtens röda färger än
rödare och växten ser nästan overklig ut. Rosendunörten, ”Epilobium
hirsutum”, som är ny vid Skillingaryds dämme sedan ett par år, är vanlig
i Skåne men förekommer sparsamt upp till Gästrikland och Hälsingland.
Den växer i fuktiga miljöer på kulturmark, ofta i diken och dammar. Den
första fynduppgiften är från Krageholm i Skåne, och publicerades av
Johan Leche år 1744.

Johan Leche, 1704-64, var präststudenten som sadlade om till botaniker
och upptäcktes av självaste Carl von Linné. Han studerade först till präst
i Lund, men under en period som informator väcktes hans intresse för
naturalhistorien, som han började tillägna sig genom självstudier i
böcker han införskaffade efter att ha sålt sin hebreiska bibel. Johan Leche
fick år 1748 en medicinprofessur i Åbo, där han mest kom att intressera
sig för naturvetenskaperna och deras tillämpningar.

”Med sina stora rosenröda blommor och sin rika grönska är Luddunan
(Rosendunörten) en ganska vacker växt. Kronbladen äro gulaktiga vid
basen, och från denna sträcka sig nästan genomskinliga ådror, under det
bladets rodnad blir starkare uppåt. Hvar blomkrona varar dock endast
en dag sedan den riktigt utslagit.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman, år
1868.

Skrivet av Erik Bunnstad