Stora Hesslehult

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Stora Hesslehult.

Stora Hesslehult

Stora Hesslehult, en natur- och kulturkrönika i 21 bilder om en idag
öde plats som fordom var full av liv. Naturen ger och naturen tar
tillbaka.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i november 2010.

Hässlehultshöjden har sedan lång tid tillbaka varit en viktig källa till
dricksvatten, för boende inom området fram till slutet av 1800-talet
och naturligtvis för militären fram till det kommunala vattnet blev en
realitet. Denna gamla vattenkälla ligger alldeles utmed stora vägen
mellan Skillingaryd och Fastorp, inte långt från den gamla
Munkaleden, och vattnet smakade fortfarande alldeles utmärkt.

Sveriges kanske mest kända vattenkälla är Sankt Sigfrids källa i
Västergötland, förut kallad Husaby källa. Enligt den traditionella
historietolkningen ska Olof Skötkonung ha döpts här år 1008 av den
engelske missionären Sigfrid som sedan ska ha blivit Skaras andra
biskop.

Några hundra meter norr om förra bildens vattenkälla ligger den lilla
”byn” Stora Hesslehult, numera ett minne blott men fordom full av liv
och rörelse. Husen är sedan länge flyttade, rivna eller helt enkelt
uppslukade av tidens tand och bara grundstenar och jordkällare finns
kvar.

Här bodde bland andra familjerna Anton och Tyra Lindgren, föräldrar
till hembygdsforskaren Seth Lindgren, och här fanns bostadshus,
smedja, ladugårdar och jordkällare med mera men inget finns längre
kvar. Här bodde även familjen Johan Lönn, som ägde den andra gården
i den lilla byn Stora Hesslehult.

En ensam gammal kopparskylt berättar kort om ”1 mtl Hesslehult”, det
vill säga, ett mantal Hesslehult och skylten är uppsatt av ABF i
Skillingaryd i slutet av 1950-talet.

Mantal utgjorde grunden för beskattning och talet utgjorde ett mått på
gårdens skattekraft och de skatteprestationer eller arrenden som gården
skulle prestera. Ursprungligen var måtten ett, en halv eller en
fjärdedels mantal. Hemmansdelningar och nedskrivningar av mantalet
ledde dock efterhand till förskjutningar i dessa kvoter och exempelvis
förekom senare även tre fjärdedels- och en åttondels mantal. Som
underlag för bestämmande av skattens storlek, jordeboks- och
mantalsräntan, fastställdes hemmanets skattekraft genom taxering
redan under Gustav Vasas tid på 1500-talet. Ordets betydelse var
ursprungligen ”antal man”, det vill säga, hur många krigsmän
hemmanet skulle underhålla.

Dessa fantastiska vackra och trädlevande tickor förgyller naturen men
dödar tyvärr på sikt trädet. Bilden visar en eldticka, ”Phellinus
igniarius”.

Eldticka är en ticka som framför allt parasiterar på sälg och björk och
den har fått sitt namn eftersom man förr i tiden ofta höll elden vid liv
över natten genom att låta en ticka ligga och glöda.

Gamla svartnande sidentickor, ”Trametes versicolor”, smyckar den
gamla döda stammen och ögat fastnar på den naturligt vackra
installationen. Vad kanske inte många känner till är att ett antal
multivitamin- och mineraltillskott innehåller det i EU icke godkända
nya livsmedlet sidenticka, ”Coriolus versicolor” eller ”Kawaratake”.

Även här ser vi sidentickor och dessa förekommer på död ved av en
rad lövträd, bland annat bok och ek, både i lövskog och på öppna
marker. Den har sydlig utbredning, och är vid sin nordgräns i mellersta
Sverige tämligen ovanlig.

Sidentickan växer på olika substrat eller underlag enligt följande, bok
28 %, björk 22 %, ek 20 %, al 5 %, ask 3 %, asp 5 %, hassel 5 %, apel 2 %,
hägg 2 %, körsbär 2 %, rönn 2 %, Salix, viden 2 %, alm 1 %, lönn 1 %
samt avenbok, gran, hästkastanj, oxel, poppel och slutligen syren.
Sidentickan räknas som tämligen allmän. Mossan runt sidentickan är
bergklomossa eller som den nu åter kallas cypressfläta, ”Hypnum
cupressiforme”.

Grönmussling från ovan, ”Panéllus serótinus” på latin, är en art i
basidiesvampsordningen ”Agaricáles”. Den har en 3–8 centimeter bred
hatt, som är köttig, mer eller mindre njur- eller musselformig och som
ung med brunt sammetsludd på ovansidan. Som äldre är hatten kal och
olivgrön till gulbrun, i väta klibbig.

Grönmusslingens undersida, där skivorna sitter tätt och är gulaktiga,
har ofta också röda inslag. Foten är sidoställd och 1–3 centimeter lång,
1–2 centimeter tjock och gul med fjäll eller prickar i brunt. Svampen
kan också sakna fot.

Köttet är blekt och något slemmigt samt har obetydlig smak och lukt.
Svampen är oätlig och arten, som är tämligen allmän i hela Sverige,
påträffas i oktober till december en och en eller i mindre grupper på
murken lövved.

Hjortticka eller svartticka som den också kallas, ”Datrónia móllis”, är
en art i basidiesvampsordningen ”Polyporáles”. Den har ettåriga
fruktkroppar som antingen är konsolformiga eller mer eller mindre
skinnlika med mycket mörk och finhårig ovansida.

Undersidans porer är hos hjorttickan oregelbundna samt gråvita och
svampen är tämligen allmän i södra Sverige men sällsyntare norrut.
Svampen växer från höst till vår på döda grenar och stammar, framför
allt på lövträd som asp, björk och vide.

Mina arkeologdrömmar kommer fram i ögonblick som detta. Här
skulle jag vilja genomföra en utgrävning för att se vad som gömmer
sig i jorden i anslutning till denna gamla jordkällare.

Naturen ger och naturen tar tillbaka, ett uttryck som gäller som en av
få riktiga sanningar. Det är efter bara ett antal årtionden, upp till ett
sekel, inte längre lätt att se de gamla husgrunderna från Stora
Hesslehult i all vegetation.

Detta är faktiskt, en idag nästan osynlig, farstukvist till ett av
boningshusen i Stora Hesslehult. Farstukvist eller förstukvist, förr även
kallat bislag, var en öppen takförsedd utbyggnad framför förstugan i
allmogebyggnader och i sommarstugor av allmogetyp. Farstukvisten
var vanlig framför allt i mellersta och norra Sverige. Förstukvisten i till
exempel Dalarna och Hälsingland var ofta den del av husets exteriör
som tydligast visade spår av tidens modestil. Dess sadeltak kunde
exempelvis bäras upp av kurvigt sågade hörnstolpar i rokokostil, eller
också demonstrerades den gustavianska stilens eller empirstilens
formspråk. Större förstukvistar kunde utnyttjas som sittplats och med
tiden byggas in till glasade verandor.

En vanlig växt kring gamla boställen och ödetorp är snöbär,
”Symphoricarpos albus”, vilken är en lövfällande buske med vita
bärlika frukter och små rödlätta blommor. Buskarna har en rik
rotskottsbildning vilket gör att de ofta bildar stora snår precis som här
vid Stora Hesslehult.

Snöbär blommar från juli till september och de små och ganska
oansenliga blommorna är klockformade, vita eller rosa. Frukten är en
rent vit, bärlik stenfrukt som är rund eller oval och sitter kvar under
lång tid. Snöbär är vanlig i odling och förvildar sig ganska ofta i södra
och mellersta Sverige och kan på sina håll bli ett svårt ogräs. Arten
kommer ursprungligen från Nordamerika och den första fynduppgiften
som förvildad är från Skåne och publicerades i andra upplagan av
Skånes flora år 1870.
Artnamnet ”albus” betyder för övrigt vit och syftar på frukternas färg.

”Omkring pipmurens stenfot står häcken av snöbärsbuskar. Den har
svällt ut till ett vilt snår och ur snåret uppstiga de döende aplarna.”

Ur Sol och summa av Harry Martinson, Svärmare och harkrank, år
1937.

Den lilla svart-vita och fingersvampslika svampen stubbhorn, ”Xylária
hypoxylon”, tillhör gruppen kärnsvampar som har cirka 1000 arter i
Skandinavien. Den växer här väl inbäddad i stjärnmossor, rosmossa
och smultron samt den gångna höstens bruna löv.

Stubbhornets klubbformade eller greniga fruktkroppar, med en nedre
steril och en övre sporbildande del, har en seg eller korkartad
konsistens. Med sina älghornslikt förgrenade och nedtill, i
konidiestadiet, svartfiltade samt upptill vita fruktkroppar växer
stubbhornet på lövträdsstubbar eller lövträdsved. ”Xylária” är ett släkte
i familjen ”Xylariáceae”.

Kärnsvampar eller pyrenomyceter är en gemensam benämning på
sporsäckssvampar med perithecier, det vill säga, slutna oftast
päronformiga fruktkroppar med en öppning i toppen. Kärnsvampar
omfattar i första hand klassen ”Sordariomycétes”, med cirka 800 arter i
Sverige, bland annat dynsvampar, gömmingar, kolvsvamp,
larvklubbor, mjöldryga, nästingar, snyltingar och stubbhornssvampar.
Ibland inkluderas även andra svampar med ytligt liknande
fruktkroppstyper, framför allt inom klassen ”Dothideomycétes” med
cirka 750 arter i Sverige.

Fruktkropparna är vanligen mycket små, normalt mellan 0,5–1
millimeter, men utvecklas ofta i eller på ett stroma eller en fruktbädd,
som är sterila, täta och oftast mörka vävnadskroppar. Förutom
spridning med askosporer, sexuellt producerade svampsporer, har
många kärnsvampar konidiestadier, som bildar sporer på könlös väg.
Ett stort antal kärnsvampar är beroende av växter, som saprofyter
och/eller parasiter medan ett mindre antal arter parasiterar på djur, på
människor eller till och med på andra svampar.

Rester av foderbord, kanske har Stora Hesslehults julgrisar fått sin mat
i dessa. Idag kan dessa kalkrika cementrester hysa intressanta arter av
exempelvis mossor och lavar som just är kalkgynnade eller
kalkkrävande.

Vad detta än är så hade det en mindre källare och visst ser det
spännande ut och kanske gömmer dessa rester av husgrunder på
spännande föremål och definitivt gömmer de på spännande historier
vilka jag tyvärr inte kan berätta men jag vet de som kan.

”Tänk om stenar kunde tala vad skulle de då förtälja, om stora ting och
vardagslunk, om arbete, slit och kanske nöd men ock om vårt dagliga
bröd. Om kallaste vintrar, pinad blå, om varma lyckliga somrar som så
till den grad gjort hjärtat så nöjt ändå att platsen var värd att vara på.
Om krig och om oro, saknad ock, om förlorade kära och vänner, som
så då plågade hjärta och själ att mycket av livskraft vi kände,
försvunnen då blev. Men ock om glädje, ro och frid, de nära och kära
som där fanns bredvid, de som gjorde tillvaron värd att leva. Åren de
kommo och åren de gick och aldrig vi någonsin dem åter fick.”

Som en varelse från en annan värld, från en annan tid, står denna
misshandlade björk vid Stora Hesslehult. Den sträcker sina armar emot
mig som om den hade något att berätta men jag kunde inte höra och
jag kunde inte förstå. Var det kanske såhär som de gamla sagorna och
sägnerna kom till likt hjälten Sigurds möte med draken Fafner i de
isländska Edda-sägnerna, i så fall har jag mött Björknir, monstret vid
Stora Hesslehult.

Asparna i Stora Hesslehult har troligtvis randats av en älgs tänder i
stället för av en fejande älgs horn, som jag först trodde. Aspbarken är
nämligen näringsrik och gillas därför av många vilda djur, till exempel
älg och hare, som bland annat vinterfoder. Även löv, kvistar och bark
av asp har använts som kreatursfoder för dess höga närings- och
mineralinnehåll. Asplöven ger för övrigt en gul färg vid växtfärgning
och torkade asplöv har använts i folkmedicinen som ett medel mot
diarré. Aspbarken däremot ansågs ha motsatt effekt och användes som
avföringsmedel.

I bland kan det även hända att enstaka älgar får smak på gran- och
tallbark och en sådan älg kan ställa till stora ekonomiska skador, men
betning på aspar har nog ingen större ekonomisk betydelse. När älgen
fejar är det nämligen inte spetsarna han vässar utan basthuden på
sidorna som skall bort och då blir det oftast inte så kraftfulla spår i
barken. Medan de nya älghornen växer är de täckta av en mjuk så
kallad basthud, som ser till att hornen får blod, denna fejas bort genom
att hornen gnids mot träd och buskar.

Älgar, dessa ståtliga djur förekom under senaste istiden över hela
Europa och avbildades till exempel i spanska grottmålningar. En
mytisk roll antyds av bland annat nordeuropeiska älghuvudsskulpturer
och hällmålningar från stenåldern, och älg figurerar i också
finskugriska myter. Under karolingisk tid var den i stort sett utrotad
utanför sitt nuvarande utbredningsområde, i grannlandet Danmark
redan under förhistorisk tid. Om dess rika förekomst och om jaktens
betydelse i Skandinavien under medeltiden vittnar de över 27 000
fångstgropar som har registrerats och i stor utsträckning använts vid
älgjakt, i Nordsverige var för övrigt älgen det viktigaste jaktviltet. Den
jagades även med giller som är speciella älgspjut, snaror, under
hetsjakt på skidor och vid älgstupor.

Uppfödning och domesticering av älg har förekommit, men de flesta
berättelser om älgar som drag- eller riddjur tillhör sägnernas värld.
Älgar var under medeltiden uppskattade kuriositeter i västeuropeiska
djurparker och menagerier. Till älgens folklore hör tron att älgar har
stela benleder och därför sover stående, lutade mot träd, och att man
därför preparerade ”sovträd” genom att delvis såga genom dem. När
älgen sedan lutade sig mot ett sådant träd gick stammen av, älgen föll
till marken och kunde sedan inte resa sig igen. Detta berättades redan
av Plinius den äldre och var levande tradition i Sverige in på
1900-talet.

Plinius den äldre eller Gajus Plinius Secundus, föddes år 23 eller år 24
efter Kristus och dog år 79 efter Kristus. Han var en romersk författare
och morbror till Plinius den yngre. Av hans synnerligen omfattande
författarskap är endast ett arbete bevarat nämligen ”Naturalis historia”,
som utgör en imponerande men tämligen okritisk sammanfattning av
samtidens vetande inom en rad naturvetenskapliga områden. Plinius
den äldre omkom för övrigt vid Vesuvius stora utbrott år 79 efter
Kristus.

Skrivet av Erik Bunnstad