Store mosse och Fänestad i rimfrost

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Store mosse.

Store mosse och Fänestad i rimfrost

Store mosse och Fänestad i rimfrost, en naturkrönika i 9 bilder då
naturen var osannolikt vacker med en blå himmel och en strålande
sol, kylan till trots.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av december
2012, dagen efter Lucia.

Det är morgonen efter Lucia och platsen är Fänestad, naturen är
mycket kall, det har varit ner emot minus arton grader under natten
men nu har temperaturen stigit till minus fjorton grader.

Naturen är fullständigt inbäddad i rimfrost och snö och med den
uppåtgående solen och den turkosblå himlen i bakgrunden ter sig
landskapet otroligt vackert, ett nästan overkligt natursceneri.

Ett vanligt hönsnät kan bli så här vackert när det draperats av
rimfrosten denna tidiga och kalla morgon.

Rimfrost är en ansamling av iskristaller som tillkommit genom utfällning av
vattenånga på föremål som avkylts under fryspunkten.

Rimfrost liknar fiskfjäll, nålar eller fjädrar, vilket man kan ana på
min bild, och bildas ur dimfri luft, särskilt under klara och lugna
nätter, då ytor avkyls genom värmeutstrålning.

Som en tavla av Jenny Nyström, är det måhända här som tomten bor.
Jenny Nyström var en konstnär som är mest känd för sina bilder av
just tomtar. Hon kan sägas vara den som skapade bilden av den
svenska tomten, framför allt genom sina många julkortsmotiv som
fortfarande är väldigt populära.

Tomten, eller gårdstomten, var förr en liten figur som man trodde
fanns på bondgårdar i Norden. Det sades att tomten såg ut som en
liten minibonde, men att han hade övernaturliga krafter. Man
menade att tomten såg till att det gick bra för gården om man var vän
med honom.

För det mesta syntes dock bara spåren efter tomten, till exempel om
han hade arbetat i ladugården på natten. Han kunde dock också ställa
till med olyckor om han blev arg och därför brukade många
jordbrukare sätta ut gröt och ett par vantar till tomten vid jul för att
hålla honom på gott humör. Ordet tomte är för övrigt en kortform av
benämningar som tomtgubbe eller ”gubben på tomten”.

Vår nutida jultomte har däremot inget med gångna tiders gårdstomtar
att göra. Jultomten är det svenska namnet på den med julklappsseden
förknippade gestalt som är det moderna sekulariserade västerländska
julfirandets främsta symbol.

Den härstammar från skolornas och senare även hemmens firande av
Sankt Nikolaus, den 6 december, vilket, först i protestantiska länder,
flyttades till julen. I Sverige var vid mitten av 1800-talet
Nikolaustraditionen nästan helt försvunnen, och julklapparna delades
ut av julbocken.

Med, från främst Tyskland, importerat julpynt introducerades då
även här ”Julgubben”, som ganska snabbt ersatte julbocken och fick
sitt svenska namn efter gårdstomten, som har gammal hävd i svensk
jultradition men dessförinnan inte hade något som helst med
julklapparna att göra.

När ni nu vet vad rimfrost är så är det väl på sin plats att förklara den
fantastiska blå färgen på himlen också. Att himlen är blå är nämligen
en vanlig missuppfattning, egentligen har den ingen färg alls. Att
himlen ändå upplevs som blå beror på att det infallande ljuset bryts
och reflekteras i atmosfären och det då främst inom de våglängder
som vi och våra ögon upplever som blå.

Vid solens upp- och nedgång ser himlen istället avsevärt rödare ut
och morgonens samt skymningens himmel är ju knappast blå. Detta
fenomen beror på att infallsvinkeln och därmed reflektionen av det
infallande ljuset blir annorlunda. Fler partiklar i atmosfären måste
också passeras, beroende på infallsvinkeln, vilket även det leder till
att det röda spektrat blir mer dominerande.

Nätternas klara himmel är utan solens ljus bara svart med alla de
miljarder stjärnor som små lysande ögon på himlavalvet. Vi får
naturligtvis inte glömma bort vår vackra måne och några av de
planeter i vårt solsystem som också kan beskådas en stjärnklar natt.

Vägen fram till det publika örngömslet på Store mosse nationalpark
var också mycket vacker, dock fanns det bara ett stort antal korpar
och några enstaka skator, kajor och kråkor på åtelplatsen. Örnarna
lyste med sin frånvaro, tyvärr.

Klibbtickorna växer frodigt på de fortfarande svartbrända och
branddödade träden från storbranden i juli 2006. Bilden är tagen bara
några tiotals meter från det publika örngömslet på Store mosse
nationalpark.

Efter den stora branden sommaren 2006 kunde man bland annat hitta
den ovanliga svampen brandskiktdyna, ”Daldinia loculata”, som är
direkt brandberoende och bildar endast fruktkroppar på branddödade
lövträd.

Brandskiktdynan är en svampart som först beskrevs av Joseph-Henri
Léveillé, och fick sitt nu gällande namn av Pier Andrea Saccardo år
1882. Svampen ingår i släktet ”Daldinia”, och familjen
”Xylariaceae”, kolkärnsvampar.

Kärnsvampar eller ”Pyrenomyceter”, är en gemensam benämning på
sporsäckssvampar med perithecier, det vill säga, slutna oftast
päronformiga fruktkroppar med en öppning i toppen. Kärnsvampar
omfattar i första hand klassen ”Sordariomycetes”, med cirka 800
arter i Sverige, bland annat dynsvampar, såsom bildens
brandskiktsdyna, men även gömmingar, kolvsvamp, larvklubbor,
mjöldryga, nästingar, snyltingar och stubbhornssvampar.

Familjen ”Xylariaceae” innehåller 20 släkten, innehållande 91 olika
arter, varav 90 finns i Sverige. I denna familj hittar vi till exempel
arten ”Xylaria hypoxylon”, på svenska stubbhorn, som finns på bild i
min senaste krönika från Rusarebo äng, ”Rusarebo äng, del 4,
novemberhöst vid Rusarebo gryt”, samt arten ”Hypoxylon
fragiforme”, på svenska bokdyna, som finns på bild i min senaste
krönika från Nydala, ”Nydala kloster i tid och rum”.

Brandskiktdynan, ”Daldinia loculata”, lever även i friska lövträd
men är då dold och bildar fruktkroppar, som ser ut som sotade
pingisbollar, endast efter det att trädet branddödats, i detta fall en
mindre björk.

Brandskiktdynan är en så kallat utkorsande svamp, vilket betyder att
två individer av olika typ, med andra ord, svampars motsvarighet till
kön, måste träffas för att en sammansmältning ska kunna äga rum
och fruktkroppar utvecklas.

Brandskiktdynan utgör även föda och utvecklingsplats åt flera
specialiserade insektsarter, som till exempel skiktdynemott,
”Apomyelois bistriatella”, och plattnosbaggar i familjen
”Anthribidae”.

Bilden visar en svamp som heter snedpicka eller klyvporing, på latin
”Schizópora paradóxa”. Svampen växer från hösten till våren
vanligtvis på döda, stående eller kullfallna stammar av lövträd helst
hassel, björk och bok. Svampen är allmän i södra och mellersta
Sverige men sällsyntare norrut. Bilden är tagen bara några tiotals
meter från det publika örngömslet på Store mosse nationalpark.

Man kan nästan tro att det är den ovanliga urskogslaven långskägg,
”Usnea longissima”, som för övrigt är världens längsta lav och kan
bli uppåt 10 meter, men detta är bara tunna grenar och långa
spindeltrådar, vackert inbäddade i rimfrost.

Detta får bli min avslutningsbild för denna gång, på återseende!