Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på höstens svampar.
Svampsäsongen 2012, del 1
Svampsäsongen 2012, del 1, en naturkrönika i 16 bilder om svampar i
vår närhet på Skillingaryds skjutfält i trakterna av Hässlehultsgölen.
Text och foto Dan Damberg Skillingaryd, sommarminnen från slutet
av augusti 2012.
Bild nummer 16 är fotograferad av Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Brakved, ”Frangula alnus”, är en lövfällande buske eller ibland litet
träd med omvänt äggformade blad, små vitgröna femtaliga blommor i
knippen och svarta stenfrukter, på bilden är de omogna och svagt
rödlila.
Brakved blommar under hela sommaren med vitgröna, tvåkönade,
femtaliga blommor och är vanlig i nästan hela landet, utom i
fjälltrakterna där den är sällsynt. Den växer på fuktig mark, i skogar,
lundar och vid stränder. Den första fynduppgiften publicerades redan
på 1600-talet, men arten är känd sedan medeltiden.
Brakvedens bark, ”Cortex Frangulæ”, användes förr som laxermedel
och till färgning kan man använda såväl bark som bär och blad.
Barken ger gul eller brun färg, och bladen och bären kan med olika
behandlingar ge färger från violett till gult och grönt. Kol av
brakvedens ved har förr använts till att tillverka krut.
Artnamnet ”alnus” är latinets namn på alar och syftar på likheten i
bladformen. Det svenska namnet brakved syftar, liksom dess latinska
släktnamn ”Frangula”, på den sköra, spröda veden och dess
användning till kruttillverkning.
”Brakwed w. i wåta beteshagar: barken är kraftigt laxermedel i
wattusot: äfwen i boskaps-förstoppning: färgar ylle gult och bären
grönt. Kålen br. til krutets tilwerkning, spraka mycket: getter älska
löfwen och kor få mycken mjölk deraf: bien söka blommorne:
grenarne tagas til band på träkannor.”
Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets Kännedom” av C. F. Hoffberg år
1792.
Storkremla, ”Russula paludosa”, är en svampart i familjen
”Russulaceae som hör till släktet kremlor. Svampen växer i barrskogar
på fuktiga och magra marker precis som här vid Hässlehultsgölens
sydvästra strand på Skillingaryds skjutfält.
Fruktkropparna kommer under sensommar och höst och till utseendet
är hatten först halvklotformad, men senare blir den mer välvd och
utbredd. Hos äldre exemplar syns en nedsänkning i hattens mitt.
Hatten är ofta äppelröd till tegelröd, men blekare gulrödaktiga
exemplar förekommer också. Foten är vit till något rödtonad i färgen
och har en höjd på mellan 10-15 centimeter.
Kantkremlor, ”Russula vesca”, är en matsvamp som växer i både barr-
och lövskogar. Ofta återfinns den efter skogsstigar eller vägar.
Svampen är lik mandelkremlan, men har vita sporer. Färgen på hatten
är ljust brun till rödbrun, ofta med en vit kant längst ut, därav namnet
kantkremla.
Kantkremla är för övrigt Östergötlands landskapssvamp.
Bildens vita flugsvamp, ”Amanita virosa”, samt lömsk flugsvamp,
”Amanita phalloides” och gifthätting, ”Galerina marginata”,
innehåller ett gift som heter amatoxin och som skadar lever och
tarmslemhinnor. Att äta dessa svampar är att se döden i vitögat!
Symtom kommer först efter 8 till 24 timmar då man insjuknar med
intensiva vattentunna diarréer och kräkningar. Efter ytterligare någon
dag ses leverpåverkan och förgiftningen kan vara livshotande. Sjukhus
ska uppsökas omgående!
Endast ett 60-tal av de cirka 3 000 arter storsvampar som finns i
Sverige innehåller naturligt förekommande gifter, detta är bara cirka
2 %. Flertalet av dessa ger endast mag-tarmbesvär, men några kan ge
allvarliga eller livshotande skador.
Amatoxiner är en grupp av minst åtta toxiner som finns i flera arter av
giftiga svampar. Den mest kända svampen som innehåller amatoxiner
är lömsk flugsvamp och vit flugsvamp, men giftet återfinns också i
flera andra arter av släktet flugsvampar. Förutom i flugsvampar finns
giftet i en del arter av hättingar och fjällskivlingar.
Föreningarnas strukturer liknar varandra och är alla cykliska strukturer
av åtta aminosyror. De isolerades år 1941 av Heinrich Wieland och
Rudolf Hallermayer vid Universitetet i München.
I gruppen amatoxiner är alfa-amanitin den huvudsakliga
beståndsdelen. Tillsammans med beta-amanitin är den sannolikt
orsaken till giftets effekter. Dess huvudsakliga mekanism är att
hämma enzymet RNA-polymeras II, som behövs för framställningen
av flera typer av RNA såsom budbärar-RNA eller mRNA, microRNA
och snRNA.
Utan budbärar-RNA avstannar den livsnödvändiga proteinsyntesen,
med resultatet att celler dör. Levern påverkas mest, eftersom den är
det organ som först nås av giftet sedan det absorberats i mag-
tarmkanalen, men även andra organ, särskilt njurarna, är känsliga för
giftet. Den lömska och den vita flugsvampens eget RNA-polymeras är
okänsligt för amatoxinets giftverkan för annars skulle svamparna
faktiskt förgifta sig själva.
Att giftet verkar såpass snabbt, förklaras av att det fort tas upp i
tarmen samt av dess värmetålighet. De mest allvarliga verkningarna är
hepatit som bland annat orsakar celldöd i levern, fettansamling i
levern, så kallad hepatisk steatos, samt akut njurinflammation vilket är
en kombination som kan vara livshotande.
Svedkremla, ”Russula adusta”, växer oftast bland tallar och har en
karaktäristisk lukt av gammal källare. Den är förmodligen inte giftig
men räknas inte till matsvamparna.
Björksopp, strävsopp, ”Leccinum scabrum”, är en ätlig sopp som är
vanligt förekommande i hela Sverige. Den hör till gruppen strävsoppar
och just denna art kallas ibland strävsopp.
Liksom andra strävsoppar bör björksoppen upphettas tillräckligt,
otillräckligt tillagad svamp kan annars ge upphov till förgiftningar.
Rekordår i lingonskogen 2012, det är verkligen inte att överdriva.
Skillingaryds skjutfält var mycket välfyllt med dessa härliga bär.
Blåsoppen, ”Gyroporus cyanescens”, är en mycket vacker svamp som
är ätlig men alldeles för ovanlig för att plockas.
Låt den stå!!
Karl-Johan, Stensopp, ”Boletus edulis”, har en hasselnötsliknande
smak och fast konsistens, vilket gör den till en utmärkt ingrediens i
grytor, soppor och pastarätter.
Rimskivling, rynkad tofsskivling, pudrad tofsskivling, ”Cortinarius
caperatus”, även kallad ”mormors nattmössa” och visst ser den väl ut
som en gammal nattmössa.
Den hänfördes tidigare till släktet ”Rozites”, men genetiska studier har
visat att den hör hemma bland spindlingarna, spindelskivlingarna, i
släktet ”Cortinarius”.
Svampen är för övrigt Västerbottens landskapssvamp.
Rimskivling, Rynkad tofsskivling eller pudrad tofsskivling, det
senaste namnet kanske kan förklaras med hjälp av denna bild. Visst
ser hattens ovansida pudrad ut.
Gula kantareller, på latin ”Cantharellus cibarius”, är en art i
basidiesvampsordningen ”Cantharellales”. Gula kantareller har gul
fruktkropp med ojämn, vågig kant och undertill låga åsar. Arten
förekommer i löv- och barrskog från högsommar till höst, den är
allmän i hela Sverige utom i Norrlands inland och är en ypperlig
matsvamp som ni nog alla vet.
Namnet kantarell kommer från det franska ordet ”chanterelle” som i
sin tur kommer av nylatinets ”cantharellus” för ”liten bägare”. Detta är
sin tur en diminutivform av latin ”cantharus” som betyder
”dryckesbägare”, ordet har ett grekiskt ursprung där ”dryckeskärl” och
”bägare” heter ”kantharos”. Detta är ett gemensamt namn på flera
arter basidiesvampar där många är utan närmare släktskap.
Släktet ”Cantharellus” omfattar ett stort antal arter med trattformig,
köttig eller tunn fruktkropp med gaffelgreniga åsar på undersidan. Hit
förs bland annat ametistkantarell, blek kantarell, orange kantarell,
svartnande kantarell, trattkantarell, gul varietet av trattkantarell, grå
kantarell, rödgul trumpetsvamp, svart trumpetsvamp, Fries´ kantarell
och kruskantarell.
Korallticka, ”Grifola frondosa”, på den gamla ekhögstubben i
Apladalen i Värnamo, i oktober månad.
Oxtungsvamp, ”Fistulina hepatica”, också den på den gamla
ekhögstubben i Apladalen i Värnamo, i oktober månad.
Skönsopp, bittersopp, ”Boletus calopus”, är en art i
basidiesvampsordningen ”Boletales”. Den förekommer mindre
allmänt i södra och mellersta Sverige i mager löv- och barrskog. Just
dessa svampar är fotograferade i trakterna av Mölndal av Kjell
Holmqvist, Huskvarna.
Rörlagret på hattens undersida är gulaktigt, men blånar vid tryck. Det
gulvita köttet blånar också lätt om det bryts. Skönsoppen, bittersopp
har en mycket bitter smak, vilket gör den oanvändbar som matsvamp.