Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på svamp.
Svampvinter, del 2
Svampvinter, del 2, en naturkrönika i 12 bilder om att svampsäsongen
inte är över, denna märkliga höstvinter.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i början av januari anno
2014.
Tillbaka till den lilla fina nyckelbiotopen strax nedströms tubinhuset
vid Fågelforsdammen utanför Skillingaryd, denna gång fyra dagar in
på det nya året 2014, och ännu har inte vintern slagit till.
Den döda vedens betydelse för den biologiska mångfalden kan inte
nog betonas i en tid som denna.
Det är något märkligt med dessa laxskivlingar, är det måhända
tvåfärgad laxskivling, ”Laccaria bicolor”, eller kanske arten utan
svenskt namn ”Laccaria purpureobadia”.
Ännu en bild på förra bildens laxskivlingar, notera det märkliga och
fantastiskt sinnrika mönstret på hattens skivor.
Vinternagelskivlingarna eller vinterskivlingarna, ”Flammulina
velutipes”, växer fortfarande och är i allra högsta grad plock- och
ätbara för den som har lust till detta. Kan man måhända kalla dem för
vinterns primörer.
Här ser man ett tomt skal från en vinbergssnäcka, ”Helix pomatia”,
som är e n art i familjen storsnäckor. Det är Sveriges största
landsnäcka där skalet är upp till 50 millimeter i diameter, brunt–
gräddvitt och nästan kulformigt.
Vinbergssnäcka lever ibland annat lundartade skogar och trädgårdar, i
Sverige i Göta- och Svealand, och här invid ån finns ett litet bestånd.
Jag undrar vad de kommit ifrån, har de kanske fått lite hjälp av
människor att etablera sig här. Vinbergssnäckan är växtätare och kan
bli upp till 30 år gammal.
Här är en bild som visar svamp som växer över svamp, en
skinnsvamp, av för mig okänd art, har nästan totalt täckt över några
hattbildande, vedlevande svampar, kanske en art av mussling.
Snedpicka eller klyvporing, ”Schizópora paradóxa”, växer från hösten
till våren vanligtvis på döda, stående eller kullfallna stammar av
lövträd helst hassel, björk och bok. Svampen är allmän i södra och
mellersta Sverige men sällsyntare norrut.
Bildens grönmussling, ”Panellus serotinus”, är en art i
basidsvampsordningen ”Agaricales”. Den har en 3–8 centimeter bred
hatt, som är köttig, mer eller mindre njur- eller musselformig och som
ung med brunt sammetsludd på ovansidan.
Som äldre är hatten kal och olivgrön till gulbrun, i väta klibbig.
Skivorna på hattens undersida sitter tätt och är gulaktiga, ofta med rött
inslag. Foten är sidoställd och gul med fjäll eller prickar i brunt, Men
svampen kan också sakna fot.
Köttet är blekt, något slemmigt, med obetydlig smak och lukt.
Svampen är oätlig och arten, som är tämligen allmän i hela Sverige,
påträffas i oktober till december en och en eller i grupper, som här, på
murken lövved.
Vårtkrös, ”Exidia glandulosa”, är en gelésvampsart i
basidiesvampsordningen ”Auriculariales”. Den är svart, dynlik och
oregelbundet veckad med småvårtig ovansida.
Fruktkropparna, som ofta flyter ihop med varandra, är till större delen
vidvuxna underlaget, som är döda grenar och stammar av lövträd. I
torka skrumpnar fruktkropparna ihop och får pappersartad konsistens.
Arten, som är oätlig, är allmän i hela Sverige och påträffas året om.
Ännu en av dessa vackra med märkliga slemsvampar, eller
myxomyceter som de också heter. De tillhör en grupp som har oklar
systematisk placering men som numera vanligen förs till
understammen amöbor. Arten på bilden heter ”Enerthenema
papillatum” på latin och saknar svenska namn.
När jag petade sönder en av slemsvamparna, myxomyceten,
”Enerthenema papillatum”, innehöll den något som närmast liknade
rosa ”sporpulver”.
Myxomyceter, eller acellulära slemsvampar, är en underlig grupp av
organismer. De är inte växter, inte djur, inte heller, trots namnet,
svampar, utan något helt annat.
Myxomyceter utgörs i sitt näringsupptagande stadium av ett
plasmodium, som är en enda stor mångkärnig cell, som kryper
omkring på förna, ved eller något annat substrat. Plasmodierna är ofta
gula, men även andra färger förekommer.
Myxomyceternas livscykel återges här som följer, en haploid spor gror
och bildar en myxamöba eller ibland en myxflagellat, vilken
sammansmälter med en annan likadan och ger upphov till en diploid
cell, som utväxer till ett plasmodium genom ett flertal kärndelningar
utan någon cellväggsbildning.
Från detta bildas, efter att plasmodiet vuxit sig stort nog, fruktkroppar,
i vilka sporer bildas med återgång till det haploida kromosomtalet
genom meios. Därvid bildas ofta många fruktkroppar ur ett
plasmodium.
Fruktkropparna kan vara av ett flertal olika slag, de vanligaste är
sporangier, det vill säga, små behållare med sporer i, ofta skaftade,
plasmodiokarp som i regel är nätformade och bildas direkt ur
plasmodiet, aethalier vilket större ”kakor” utan avgränsade delar och
pseudoaethalier vilket är en ”mellanform” mellan aethalier och
sporangiesamlingar, med rester av sporangieväggar invändigt.
Myxomyceter eller slemsvampar, förekommer över hela jorden, vissa
arter är rent tropiska, andra förekommer endast i tempererade
områden, medan en del i stort sett är kosmopoliter.
Tack för idag!