Tjugofem år sedan branden

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt en gammal brandplats samt önskar en god fortsättning på det nya året.

Tjugofem år sedan branden

Tjugofem år sedan branden, en naturkrönika i 29 bilder från norra delen av Skillingaryds skjutfält, om elden som förstörare, förgörare och förnyare.

Text och foto Dan Damberg Skillingaryd, i slutet av november 2013, då solen för ovanlighetens skull sken från en klarblå himmel.

 

Tänk vad lite färg kan göra, underverk skulle jag kalla det. Det gamla förrådet och sjukhusbyggnaden från år 1912, i folkmun kallat ”gamla sjukhuset” är en märklig men vacker byggnad med något konstiga proportioner då det är alldeles för smalt i förhållande till höjden.

Huset ligger i norra delen av Östra lägret, på östra sidan av Lagan, och är faktiskt det numera ”sista” huset innan man utmed Malmstigen lämnar området och fortsätter norrut upp emot Fågelforsdammen.

Ännu en bild på Förråd och sjukhusbyggnaden från år 1912 året då bland annat det brittiska passagerarfartyget Titanic sjunker mellan Southampton och New York efter att ha kolliderat med ett isberg cirka 600 kilometer utanför Newfoundland.

Året då de olympiska spelen invigs i Stockholm och förslaget om kvinnlig svensk rösträtt faller på Första kammarens motstånd.

Året då August Strindberg dör och Novarupta, som är en vulkan i Alaska, har ett utbrott som är cirka 10 gånger så kraftigt som Mount St Helens och i historisk tid har endast utbrottet på Santorini varit kraftigare.

Året då det första svenska flygfotografiet presenterades och Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, bildades på initiativ av Rickard Sandler.

Vid Abbotens bro söder om Fågelforsdammen utmed Lagans gamla åfåra håller som vanligt, vintertid, den lilla strömstaren till. Notera gärna den vita blinkhinnan.

Den hittar mycket ätbart på botten, mestadels husmaskar, som den mycket stilfullt ”skalar” för att få tag i den proteinrika larven.

Husmaskar kallas vattenlevande larver av olika arter nattsländor. Dessa bygger av sandkorn, småsten, snäckskal eller växtbitar ett skyddande hölje, som är öppet i båda ändar, kring sin bakkropp.

Den gamla, döda granen har fallit, den har intagit horisontellt läge, och blir samtidigt ett intressant studieobjekt då det plötsligt blir möjligt att studera hela stammens biologiska mångfald, för som jag sagt vid upprepade tillfällen, ”död ved lever”.

Bortsett från att granen blockerar vägen så är den ett naturens konstverk och kanske så gammal som hundra år eller mer, vilket betyder att den bara var en liten planta när första världskriget bröt ut, tänk om den kunde berätta.

Den gamla granens biologiska mångfald är bland annat bildens svartkrös eller svartplätt, ”Exidia pithya”, som svarta dynor, och ”Antrodia sinuosa” som på svenska heter timmerticka, vita på bilden avlånga tickor.

Lägg därtill bildens knöltickor, ”Antrodia serialis”, som är en svampart som först beskrevs av Elias Fries, och ni förstår att biologisk mångfald på död ved hos en gammal fallen gran inte är svår att finna.

Det gläder mig verkligen att se att västra delen av den unika ljungheden på Skillingaryds skjutfält åter är en ljunghed och inte en ung tallskog.

Här har jag för övrigt som ung och ganska nybliven sergeant på sjuttiotalet tränat direktskjutning med 10.5 centimeters artilleripjäser, direkt mot Spännebergen, med horisontellt liggande kanonrör, bara en meter över marken.

Bilden är tagen på samma plats som bilden före, men åt öster istället för åt norr, här har ljungen mer eller mindre försvunnit men kommer nu att återhämta sig tack vare att tallarna röjts bort. Bra gjort!

Vackert cinnoberröda cinnobertickor, ”Pycnoporus cinnabarinus”, vilken ska vara en mycket bra färgsvamp som ger en guldgul färg, vilket kan tyckas konstigt med tanke på den mättat röda färg som den har i ”originalutförande”.  

Ett par djupfrysta gula kantareller växte invid vägen som går upp mellan sjöarna Bohult och Boglösa, på norra delen av Skillingaryds skjutfält.

Trots kraftig nattfrost verkar vedmusslingen, ”Gloeophyllum sepiarium”, opåverkad och högst ”välmående”.

När denna svamp, genom nedbrytning av vedens cellulosa, har samlat tillräcklig näring bildas fruktkroppar och cirkeln är sluten. Svampen kan fortsätta med nedbrytning ända ner till en fuktkvot på bara 15 %.

Här är vi äntligen framme vid den gamla brandplatsen från 1988, alldeles till vänster på bilden ligger den lilla vackra sjön Bohultasjön, och där den täta och ogenomträngliga granarmén står och har kommenderat halt, var själva brandområdet.

Nästan som på kommando ”Halt” har granarmén gjort stopp framför den gamla ärrade tallen, bränd av eld ett flertal gånger men fortfarande i allra högsta grad levande.

Den hedlika biotop som syns i anslutning till tallen är, eller snarare var, också den som idag är helt gömd under de skuggiga granarna och hur plattlummerbeståndet har klarat sig vet jag inte för granskogen är helt ”ogenomtränglig.

Den har överlevt denna gång också, den gamla tallen, sakta men säkert läker den sina sår och sin brandskadade bark, än har den många år kvar.

Syllav, ”Cladonia cornuta”, täcker stora delar av stenblocket, samt är en art i gruppen busklavar med syllikt uppstående grenar bland mossa i skogsmark. Färgen är grågrön i de nedre partierna men övergår i grått på den övre tredjedelen, där den är mjölig av soredier som är en typ av vegetativa förökningskroppar.

Syllaven är en av Sveriges vanligaste lavar i skogsmark och den växer bland mossa på marken, på block som på bilden eller på rutten ved.

Smalflikig sköldlav eller smalflikig kaklav, ”Xanthoparmelia stenophylla”, täcker ofta flera decimeter stora ytor på block och stenar genom att flera individer växer ihop, vilket är fallet här.

Arten är vanlig i södra och mellersta Sverige men avtar sedan norrut för att saknas i de nordligaste delarna och i västra Norrland. Apothecier är relativt vanliga vilket bilden visar.

En vacker vy över den lilla sjön Bohultasjön, bilden är tagen från söder mot norr, och bakom trädranden i fjärran börjar stigningarna upp emot Berget och där bakom ligger Vaggeryd.

Vattnets bergssprängande egenskaper som ett resultat av värme och kyla kan skapa märkliga figurer, detta ser ut som en stor mun från Midgårdsormen, eller en jättelik mördarmussla eller varför inte självaste bergatrollet.

 

Denna underbara lilla ravin eller glänta vid Bohultasjöns sydöstra strand är efter branden och granarmén intåg nästan omöjlig att nå från skogssidan. Här brukade jag ofta rasta förr och inmundiga det medhavda kaffet, nu nästan bara ett minne blott.

Ytterligare en bild från den lilla ravinen, här hade jag min hittills bästa och längsta observation av den tretåiga hackspetten, vintern efter 1988-års sommarbrand.

Den satt bara ett par meter ifrån mig och födosökte ivrigt och effektivt under den brända barken i flera minuter, helt orädd, förmodligen var det barkborrelarver som den fann i stora antal som ett resultat av sommarens brand.

Tallen växer mitt uppe på det stora blocket och utan den stora sprickan i detsamma hade inte detta varit möjligt, tallroten har nämligen ”borrat” sig ner i marken via denna frostspricka.

Den gamla tallågan ligger väl omsluten av den täta granskogen som är ett resultat av branden 1988. Av någon ”outgrundlig” anledning vill jag omedelbart gå hem och hämta en röjsåg.

På undersidan av den gamla tallågan trivs timmertickan, ”Antrodia sinuosa”, som är en resupinat, ettårig art, som kan bli mer än en meter lång, men som i tjocklek sällan överstiger en halv centimeter.

Timmertickan förekommer både på bark och naken ved, samt har viss förkärlek för brända stockar och bearbetat virke. Svampen verkar trivas både i öppen skog och mer slutna biotoper. Substrat är vanligtvis gran och tall men växer även mindre vanligt på asp, björk och ek.

Det är så här som gammelskogar ska se ut, lågor av bland annat gamla tallar som ser ut som naturens konstverk.

Var rädd om ”urskogarna” på Skillingaryds skjutfält, dessa blir allt ovanligare i södra Sverige, tyvärr.

Bilden visar den vackra granlaven, ”Vulpicida pinastri”, som är en art i gruppen bladlavar. Den har en oftast bara ett par centimeter bred bål med gul ovansida och blekgul undersida. Bålens små, rundade flikar ligger taktegellagda och de har kraftigt gula sorediebildande organ i kanterna.

Fruktkroppar är mycket ovanliga, och förökningen sker mest med soredier, vegetativa förökningsorgan.

Arten förekommer tämligen allmänt i hela Sverige och kan påträffas på bark av gran, tall, björk och en men också på gammalt trä och ibland på klippor och stenblock. Granlaven innehåller det mycket giftiga ämnet vulpinsyra som även finns i den mycket giftiga varglaven.

Vulpinsyra är en kemisk förening med summaformeln C19H14O5. Ämnet är en syra som förekommer naturligt i vissa lavar såsom granlav och varglav. Vulpinsyra isolerades för första gången år 1925.

Det sägs att varglaven, ”Letharia vulpina”, använts som varg- och rävgift då laven innehåller vulpinsyra, som angriper det centrala nervsystemet med andningsförlamning som följd. Därav kommer släktnamnet ”Letharia”, vilket är härlett av ”Lethe” för dödsrikets älv.

För att nå god effekt bör giftet dock injiceras direkt i blodet, ett problem som löstes på så sätt att mald varglav tillsammans med krossat glas blandades in i kött som sedan lades ut åt vargarna.

Ser ni den fruktansvärda kampen mellan draken till vänster och det hemska odjuret med de kloförsedda armarna till höger på bilden. Svavel och eld fyllde luften vid Bohultasjön och fasansfulla skrik ekade mellan bergen och vattnet.

Nåja, nu överdriver jag nog något men visst ser ni figurerna i tallveden, fantasin får göra resten.

Draken är ett i stora delar av världen omtalat fantasidjur som är ödlelikt, jättestort och ofta eldsprutande. Det är tänkbart att draken som begrepp har sitt ursprung i fynd av stora fossila ben som inte kan höra till djur som lever på platsen i dag.

Man har säkert hittat skelett av dinosaurier, stora marina ödlor och stora utdöda däggdjur långt tillbaka i tiden.

Från idén om en ormliknande, slingrande kropp kan det ha utvecklats en föreställning om draken som förkroppsligande av den ringlande floden och av havet med dess böljande yta. Denna föreställning kan spåras i den fornnordiska mytologin, där ormen eller draken Midgårdsormen var havet som slingrade sig runt människornas Midgård. Symboliken gjordes tydlig i vikingarnas havsgående drakar, långskeppen med drakhuvud.

En annan vattendrake var Nidhögg, det förkroppsligade grundvattnet. Vattensymboler i form av drakar finns i den babyloniska mytologin, där guden Marduk dödade odjuret Tiamat och skapade himmel och jord av dess kropp.

Den bibliska Leviathan är en besläktad figur. Leviathan, på hebreiska Liwjatan, är ett mytiskt havsodjur i Gamla Testamentet. Leviathan förkroppsligar ondskans krafter som tuktas av Jahve. I Jobs bok kapitel 40–41 får han dock representera Guds oemotståndliga makt.

I Nya Testamentet finns draken omtalad enbart i Uppenbarelseboken 12 där Johannes ser i en syn hur en kvinna föder ett barn och hur en drake försöker sluka det. Det uppstår en strid i himlen, och Mikael och hans änglar störtar ned draken därifrån.

Draken sägs uttryckligen vara ”ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan”, och i kristen tradition har draken blivit en återkommande symbol för djävulen. Drakdödaren står då för den som utan fruktan kämpar mot det onda och Kristus själv kan framställas som drakdödare.

I svensk tradition förekommer drakar i såväl sago- som sägendiktning samt inom folktron, men har i dessa genrer mycket skiftande gestalt och funktion. I folksagorna är draken uteslutande en av de former vari hjältens motståndare uppträder, särskilt i den vitt spridda drakdödarsagan och de typer som kan härledas ur denna varvid drakens farlighet och därmed hjältens mod och styrka ytterligare poängteras genom att odjuret till exempel sägs spruta eld eller etter eller vara månghövdat.

I sägner och folktro är draken framför allt förknippad med dolda skatter samt med människors försök att uppdaga och bemäktiga sig sådana ”drakskatter”. Den som grävt ner en skatt sades kunna skaffa sig en drake att låta vakta den.

Den medeltida germanska hjältesagans skattvaktande drakar såsom draken Fafner uppfattats som jätteormar.

Fafne, eller Fafner, var i nordisk mytologi en drake som vaktade en fantastisk skatt. Han var från början en dvärg, som hade förvandlat sig till drake just för att vakta skatten som var en bot till Hreidmar för att Loke dödats hans son Utter.

I sagan om Sigurd dödades Fafner med svärdet Gram av Sigurd Fafnesbane, som på så vis tillskansade sig drakens skatt. När Sigurd sedan tillredde Fafners hjärta över en öppen eld, svedde han fingret och sög på det. Därmed erhöll han universell kunskap och kunde till exempel förstå fåglarnas tal.

Vilken bakgrund i folktro eller mytologi som runstenarnas drakfigur kan ha haft är osäkert, men äldre ”drakslingor” på runstenar brukar föreställa ormar, medan en del yngre har mera påtaglig drakgestalt med fötter och vingar. Måhända kan detta vara en antydan om när drakgestalten blev bekant hos oss i Norden.

Bilden visar den vackra grenbägarlaven, ”Cladonia polydactyla”, vilken är en lavart som först beskrevs av Heinrich Gustav Flörke, och fick sitt nu gällande namn av Kurt Sprengel. Grenbägarlav ingår i släktet ”Cladonia”, och familjen ”Cladoniaceae”.

Heinrich Gustav Flörke var en tysk botanist som levde mellan åren 1764-1835. Han var präst i Kittendorf under åren 1794-97 samt professor i zoologi, botanik och naturhistoria i Rostock från och med år 1816.

Han ägnade sig åt studiet av lavarna och utgav bland annat ”De Cladoniis, difficillimo Lichenum genera, commen-tatio nova” år 1828 och ”Unterhaltungen aus dem Gobicte der Naturwissenschaft” i 12 band under åren 1820-1825.

Kurt Polycarp Joachim Sprengel, född den 3 augusti år 1766 i Boldekow vid Anklam, cirka 300 kilometer norr om Berlin, avliden den 15 mars år 1833 i Halle an der Saale som är den tyska delstaten Sachsen-Anhalts största stad, belägen vid floden Saale. Han var en tysk läkare och botaniker och brorson till Christian Konrad Sprengel.

Sprengel blev år 1787 medicine doktor, år 1795 ordinarie professor i medicin i Halle an der Saale, där han även var praktiserande läkare, och år 1797 professor i botanik där. 

Inom botaniken skrev Sprengel bland annat ”Om växternas byggnad och natur” år 1820 samt utgav Carl von Linnés ”Systema vegetabilium” under åren 1825-1828, 16:e upplagan.

Kurt Polycarp Joachim Sprengel invaldes som utländsk ledamot av svenska Vetenskapsakademien år 1810.

Den avslutande bilden för denna gång får bli några ståtliga men döda furor, ännu stående, som är ett minne från den stora branden torrsommaren och värmesommaren, anno 1988.

Sommaren 1988 var för övrigt då havet blev sjukt, havslevande djur dog i massor, sjöstjärnor, fiskar, havsborstmaskar, krabbor, snäckor och musslor. De låg i ruttnande drivor på bottnarna och på skären låg sälarna, döende och döda.

Jag upplevde detta på plats på Hallands Väderö under en dag och det var hemskt att se.