Trädgårdens ekologi, del 1

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på trädgårdens biologiska mångfald.

Trädgårdens ekologi, del 1

Trädgårdens ekologi, del 1, en natur- och kulturkrönika i 14 bilder om
det egna ekosystemet hemma i trädgården.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i midsommartid 2015.
Bilderna är som vanligt klickbara.

Ett ekosystem är allt liv och den icke levande miljö som finns i ett
naturområde och kan vara området kring en stubbe, en damm, en
skog, en havsvik eller hela planeten jorden.

Organismer som djur, växter, svampar och bakterier lever i ekosystem
och dess organismer är ofta beroende av varandra och påverkar
varandra.

En trädgård är också ett ekosystem om än skapat av oss människor
och med arter som är mer eller mindre anpassade till varandra.

Bilden visar en rödfibbla, ”Pilosella aurantiaca”, som är en lågväxt till
medelstor flerårig ört med ovanjordiska utlöpare.

Rödfibbla är sällsynt men förekommer från Skåne till Norrbotten och i
Sydsverige påträffas den oftast i kulturskapade miljöer som parker,
trädgårdar, gräsmattor och vägkanter, medan den i norra Sverige också
växer i ängsmarker och ängsbjörkskogar i fjälltrakterna.

Snöbollsbuske, ”Viburnum opulus”, ”Sterile” eller ”Roseum”, är en
steril variant av skogsolvon där bara de två centimeter breda, könlösa
blommorna med plattat bräm från skogsolvonet finns med och utgör
”snöbollen”.

Eftersom blommorna är sterila, bildar de därför inte bär.

Hos skogsolvon fungerar dessa sterila kantblommor som skyltorgan
för att locka pollinatörer till de könliga blommorna som finns i mitten
av blomsamlingen.

Bildens prästkrage, ”Leucanthemum vulgare”, tidigare
”Chrysanthemum leucanthemum”, innehåller dessutom frökapslar av
akleja, ”Aquilegia vulgaris”.

En av områdets unga kajor, ”Corvus monedula”, har fallit offer för
sparvhöken, ”Accipiter nisus”, och inte mycket återstår av fågeln.
Spyflugor är redan på plats för att lägga sina ägg.

Spyflugor, ”Calliphoridae”, är en familj inom insektsordningen
tvåvingar som tillhör underordningen flugor och familjen innehåller
omkring 1 100 olika arter världen över. I Sverige finns drygt 30 arter.

Fullbildade spyflugor har mundelar som är anpassade för att suga upp
flytande föda, ofta vätskor från ruttnande organiska material som kött
eller frukt och de kan utsöndra matsmältningsvätska över födan för att
bättre lösa upp den men även nektar kan ingå i födovalet.

Larverna lever ofta på kött och återfinns ofta på kadaver, men vissa
arters honor kan även lägga ägg i levande kött, ofta då i sår.

Det finns även arter som har larver som lever i multnande
växtmaterial eller i spillning och vissa arters honor kan lägga ägg i
levande djurs päls, till exempel hos får eller igelkott, och när larverna
kläckts orsakar de hudirritation med vävnadsdöd och i förlängningen
värddjurets död.

Spyflugelarver kan också användas inom medicin då man behöver
rengöra ett sår från död vävnad.

Porslinsbräcka, ”Saxifraga × urbium”, är en korsning mellan
skedbräcka, ”Saxifraga spathularis”, från sydvästra Europa och
skuggbräckan, ”Saxifraga umbrosa” som kommer från Pyreerna.

Den har stora rosetter som sprider sig och bildar mattor och de små,
vitrosa blommorna sitter på upp till 20 centimeter höga stjälkar.

Den växer helst i lätt skugga, i något fuktigare, men väldränerat
underlag men är inte så kräsen med jorden.

Det finns upp emot 440 arter bräckor, mest på det norra halvklotet,
och då främst i alpina områden.

I Sverige förekommer cirka 15 arter vildväxande, många i fjällen, men
den folkviseljuva mandelblomman, stenbräckan, ”Saxifraga
granulata”, förekommer i södra delen av landet.

Kirskål, qualler, skvallerkål eller kers, ”Aegopodium podagraria”, blir
så här vacker om man låter den gå i blom, men arten räknas som ett
trädgårdsogräs.

Tillsammans med bland annat knölklocka, ”Campanula
rapunculoides”, är kirskål ett av våra mest svårutrotade
trädgårdsogräs.

Artnamnet ”podagraria” kommer av grekiskans ”podagra” för
”fotgikt” och syftar på att den förr ansågs bota podager.

Arten ingår i familjen ”Apiaceae”, förr ”Umbelliferae”, på svenska
”Flockblommiga växter” där den ingår i släktet ”Anthriscus”,
”Småkörvlar”, där även hundkex och körvel ingår.

Vitblära, ”Silene latifolia”, är en ett- eller tvåårig, ibland flerårig ört
som kan bli upp till åtta decimeter hög.

Blommorna är enkönade, doftande och öppnar sig mest på kvällen och
arten är tvåbyggare, dioik, och har skilda han- och honplantor.

Fodret är smalt och tionervigt hos hanblommorna och uppblåst och
tjugonervigt hos honblommorna vilket betyder att bildens vitblära är
en honblomma..

Blågull, ”Polemonium caeruleum”, är en ganska högväxt, flerårig ört
som kan bli upp till åtta decimeter hög och blommar i juli-augusti.

Blommorna är skålformade och femflikade, blå eller ibland, som här,
vita.

”I Torneå lappmarks fjäll förekommer mera sällan denna växt, som
annars odlas i trädgårdar öfver hela Sverige. Jag har sett flera från
samma rot uppvuxna stjälkar, af hvilka några voro prydda med blå,
andra med hvita blommor; jag öfvertygade mig om, att den uppgräfda
roten bestod af ett enda stycke. Ack, om de varit tillstädes, som anse,
att olika färg angifver skilda arter!”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk
översättning av T. M. Fries år 1905.

Trift, ”Armeria maritima”, är lätt att känna igen på de rosa blommorna
som sitter i runda huvuden på bladlösa stjälkar och de nästan gräslika
bladen som bildar täta tuvor.

Trift blommar i maj-juni, men man kan hitta blommande exemplar
långt in på hösten.

Trift växer vanligen på havsstrandängar men förekommer också på
torrängar och torra backar i inlandet samt blir allt vanligare utmed
våra vägar.

Midsommarblomster eller skogsnäva, ”Geranium sylvaticum”, är en
flerårig ört som kan bli drygt en halv meter hög och stjälkarna är
dunhåriga och har också körtelhår.

”Ingen växt finnes, som är vare sig ymnigare i de tätaste skogarne
eller ståtligare på fjällen. Blommans färg är i allmänhet blå, men den
varierar ganska ofta, 1) då kronan blir hvit, men ståndarne förblifva
blå; 2) då både kronan och ståndarne blifva hvita; 3) då blomkronan är
blå- och hvit-brokig.”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk
översättning av T. M. Fries år 1905.

Lagerhägg, ”Prunus laurocerasus”, är en vintergrön 5 till 15 meter hög
buske eller träd, som härstammar från Medelhavsområdet, men som
även odlas som prydnadsväxt över stora delar av världen.

Sitt namn har den fått på grund av sin stora likhet med lagerträdet,
nämligen genom de glänsande, läderartade, avlånga och tandade
bladen.

Bladen har i friskt tillstånd en svag, om bittermandel påminnande doft,
vilket försvinner vid torkning.

De innehåller en amygdalin närstående cyanogen glykosid,
laurocerasin, som när bladen läggs i vatten övergår till blåsyra.

Växtens blad är giftiga, men de körsbärsliknande bären är ätliga, dock
med ganska intetsägande smak. Observera att bärens kärna emellertid
även den är giftig.

I juni och juli samlas bladen in och läggs i vatten och därefter
destilleras, varvid erhålls en blandning av vatten och en flyktig olja,
lagerkörsvatten.

Denna kan användas som utgångsmaterial för framställning av den
rena flyktiga oljan, ”Aetheroleum Laurocerasi”, som uppenbarligen
används vid parfymtillverkning.

Bladen kommer också till användning som ersättning för äkta
lagerblad vid kransbindning, och dekorationer.

Bildens trädgårdssnäcka, ”Cepaea hortensis”, är en art i ordningen
lungsnäckor som lätt kan förväxlas med den nära besläktade arten
parksnäcka, ”Cepaea nemoralis”, men denna har en svart till mörk
nedre kant på sitt skal, med andra ord, mynningsläppen hos
parksnäckan är mörk, till skillnad från den snarlika trädgårdssnäckans.

Trädgårdssnäckan livnär sig inte av trädgårdens växter utan av alger
och är därför inget skadedjur.

Parksnäckan är utbredd i Västeuropa och i Sverige förekommer den i
Götaland och Svealand, till stor del kulturspridd.

Hade inte kroppen på denna lilla storsnäcka varit så ljust brun utan
helt mörk hade jag dock sagt att arten var en spräcklig lundsnäcka
eller fläckig lundsnäcka, ”Arianta arbustorum”.

Igelkottarna, ”Erinaceus europaeus”, trivs bra i våra trädgårdar och var
stolta över att de valt just er trädgård, och vad det gäller snäckan i
bakgrunden så är den på väg mot igelkottspillningen.

Igelkotten är ett av de äldsta kända ännu levande däggdjuren och man
vet genom fossilfynd att igelkottar fanns redan för 65 miljoner år
sedan.

Igelkotten är spridd i större delarna av södra Sverige och utmed
norrlandskusten ända upp till Haparanda.

Uppskattningar angående igelkottens bestånd saknas i de flesta
europeiska länderna och IUCN listar inte igelkotten bland de hotade
arterna, men djuret är rödlistat i olika europeiska stater eller delstater.

IUCN betyder ”International Union for Conservation of Nature and
Natural Resources”, på svenska ”Internationella naturvårdsunionen”,
och är ett internationellt organ för naturskydd, hållbar utveckling och
biologisk mångfald med över 1000 medlemsorganisationer.

Krypnarv, ”Sagina procumbens”, är en liten, flerårig, ljusgrön ört som
bara blir ett par centimeter hög och som blommar från maj till
september.

Stjälkarna är oftast nedliggande och rotar sig vid noderna och bladen
är smala och syllika. Den förekommer i hela landet och växer på
fuktig jord, i åkrar, klippspringor, mellan plattor och i vägkanter.

På återseende!