Tundrasädgässen vid Osudden

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på tundrasädgäss.

Tundrasädgässen vid Osudden i Värnamo

Tundrasädgässen vid Osudden i Värnamo, en naturkrönika i 4 bilder
om evolution och artbildning i fåglarnas värld.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i månadsskiftet november,
december 2012.

Längst ner på fältet, i den slagna fodermajsåkern, håller 33 exemplar
av tundrasädgås, ”Anser fabalis rossicus”, till sedan snart två veckor
tillbaka. Ibland, som i början av mitt besök på platsen, kan de dock
också ligga mycket långt söderut i sjön men de återkommer ”alltid”
till fodermajsåkern. I mitt fall dröjde det hela två timmar innan en del
av flocken kom tillbaka, resten låg kvar i sjön. Här finns nämligen
mycket kvar av majskorn och majskolvar sedan skörden som blir
näringsrik ”gåsamat”.

Majs heter på latin ”Zea mays”, och är en art i växtfamiljen gräs. Majs
är en ettårig, upp till 6 meter hög, stråväxt med märgfyllt strå och
breda blad. Blommorna är enkönade med han- och honblommor på
samma individ. Hanblommorna sitter i en toppställd vippa och
honblommorna i tjocka ax, så kallade kolvar som är omslutna av
täckblad i de nedre bladvecken.

Majs har odlats i Sydamerika och Mexico i kanske 10 000 år och
fördes till Europa av Christofer Columbus. Arten förekommer i ett
stort antal sorter, fodermajs, mjölmajs, puffmajs och sockermajs, den
odlas även som prydnadsväxt.

Christofer Columbus föddes år 1451, någon gång mellan 26 augusti
och 31 oktober, och det är okänt var han är född, men ett 20-tal platser
i Europa påstår att han föddes just där. Han dog den 20 maj 1506 i
Valladolid i Spanien och var en genuesisk upptäckare och köpman
som med stöd från spanska kungaparet, kung Ferdinand II av
Aragonien och Isabella I av Kastilien, gav sig iväg över Atlanten för
att finna en annan sjöväg än vad Vasco da Gama hade gjort till Indien.
Columbus nådde Amerika år 1492 och trodde då att han hade funnit
en västlig rutt till Indien och befolkningen i Amerika kom därför att
kallas indianer. Hans upptäckt markerar början av den europeiska
koloniseringen av Amerika.

Vasco da Gama föddes någon gång mellan åren 1460 och 1469 i Sines
eller Vidigueira i landskapet Alentejo i södra Portugal. Han dog den
24 december 1524 i Kochi, Kerala i Indien och var en portugisisk
upptäcktsresande där han mest är känd för att ha upptäckt sjövägen till
Indien.

Han gavs i uppdrag av kung Manuel I av Portugal att fullfölja
Bartolomeu Diaz försök att finna sjövägen till Indien och seglade i juli
år 1497 från Portugal med fyra skepp varav ett hade förråd och de
andra tre var specialbyggda på så sätt att de kunde liknas vid flytande
reservuppsättningar. Vasco Da Gama ankom Indien den 20 maj 1498
och återkom till Portugal i september 1499.

Bartolomeu Diaz föddes omkring år 1450 i provinsen Algarve i
Portugal och dog den 29 maj år 1500 utanför Godahoppsudden i
Sydafrika genom drunkning via skeppsbrott. Han var en portugisisk
upptäcktsresande som bland annat rundade Godahoppsudden i södra
Afrika år 1488 som första europé sedan antiken. Själv döpte han
Godahoppsudden till ”Stormudden”, Cabo Tormentoso. Diaz
medföljde också Pedro Álvarez Cabral på den resa år 1500 som ledde
till upptäckten av Brasilien.

Pedro Álvares Cabral var en portugisisk sjöfarare som föddes någon
gång år 1467 eller 1468 i Belmonte och dog omkring år 1520 i
Santarém. Pedro ledde Portugals andra expedition till Indien med
Bartolomeu Diaz som biträdande befälhavare. Deras expedition var till
skillnad från Vasco da Gamas första expedition stödd även av privata
finansiärer. Den största finansiären var Bartolomeio Marchioni, en
skeppsredare från Florens. Befälhavarens och besättningens
ekonomiska ersättning för expeditionen var sålunda bestämd redan på
förhand. Pedro avseglade från Portugal den 9 mars år 1500 med 13
fartyg och 1 200 män i besättning samt trupper. Seglatsen gick först
över till Brasilien för att man sedan skulle kunna dra nytta av västliga
vindar. Vid ankomsten till Brasilien gjorde Cabral dessutom, för
Portugals räkning, anspråk på detta territorium. Nämnas bör också att
av de 13 fartyg som lämnade Portugal den 9 mars år 1500 kom endast
5 fartyg tillbaka till Portugal men resan blev ändå en ekonomisk
framgång tack vare lasten med kryddor.

På bilden ser vi sädgåsrasen ”Anser fabalis rossicus”, tundrasädgås,
som normalt häckar på tundran i norra Europeiska Ryssland och
österut till Tajmyrhalvön.

Bilden visar sädgåsrasen ”Anser fabalis rossicus”, tundrasädgås, men
sädgåsens taxonomi är krånglig och under ständig forskning och
diskussion. Klassiskt har dock sädgåsen behandlats som en art med
fem underarter men många taxonomer har delat in arten i de två
arterna ”Anser serrirostris” som kallas ”tundrasädgås” och ”Anser
fabalis” som kallas ”skogssädgås”. Sädgåskomplexets fem olika
underarter är då följande:

Skogssädgåskladen som innehåller tre underarter av de fem är:

”Anser fabalis fabalis” som häckar på taigan från norra Skandinavien
till Uralbergen. Den kallas ibland för ”taigasädgås”.

”Anser fabalis johanseni” som också häckar på taigan från Uralbergen
till Bajkalsjön.

”Anser fabalis middendorffi” som också häckar på taigan i östra
Sibirien, öster om Bajkalsjön.

Tundrasädgåskladen innehåller resterande två underarter av de fem
och är:

”Anser fabalis rossicus”, som vi ser på mina bilder, häckar på tundran
i norra Europeiska Ryssland och österut till Tajmyrhalvön.

”Anser fabalis serrirostris” som också häckar på den sibiriska
tundran, från floden Lena och österut till Tjuktjien.

Bildens tundrasädgäss av rasen ”rossicus” har, till skillnad från
sädgåsen en liten kropp, rundat huvud, kortare hals, orange ben samt
en liten och knubbig näbb med smalt orangefärgat band som gör att
den ibland ser nästan helmörk ut.

I övrigt fick jag vid mitt besök vid Osudden höra en snösparv och se
en fin varfågel i en klibbalstopp samt uppleva massor av kajor och
kråkor i tre stora flockar över fälten.