Tur och retur i vintrigt marslandskap

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på återvändande fåglar.

Tur och retur i vintrigt marslandskap

Tur och retur i vintrigt marslandskap, en naturkrönika i 15 bilder
bland annat om återvändande fåglar från sydligare länder.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av mars 2013 då
vinter och arktisk kyla råder.

Vi i familjen Damberg-Blomén vill passa på att önska Er alla en glad påsk!

Det gamla tranparet har återvänt till åkrarna vid gården Ådalen strax
nordväst om samhället Hörle, norr om Värnamo. Nordvinden biter
hårt och friskt men vill man ha bästa häckningsreviret måste man vara
tidig eller till och med först på plats.

Så fort jag stiger ur bilen, trots ett avstånd på 200 meter, tar de till
vingarna dessa mäktiga och vackra fåglar.

En vuxen trana är mellan 96-119 centimeter lång och har ett
vingspann på mellan 180-222 centimeter samt väger mellan 4-6 kilo.
Hanen är generellt sett något större än honan men det har jag aldrig
lärt mig att kunna se. Prova själv med hjälp av mina bilder!

Tranan, på latin ”Grus grus”, är en fågel i familjen tranor ”Gruidae” i
ordningen tran- och rallfåglar ”Gruiformes” och en av våra allra
största fåglar. ”Grus grus” ska vara ett onomatopoetiskt namn och
syftar således på dess läte.

Plötsligt väder tranparet och kommer tillbaka mot mig där jag står inte
långt från den stora ladugården.

I Sverige häckar tranan mer eller mindre sparsamt i hela landet utom i
fjällen, och mer sällan utefter sydkusten och kring Göteborgstrakten.
Den anländer i mars-april och flyttar i september-oktober.

De dyker med hög fart ner emot stubbåkern på andra sidan om
ladugården och jag inser att jag snart måste byta position.

Tusentals tranor ses för övrigt varje år vid Hornborgasjön i
Västergötland som är en jättearena för tranornas parningsdans.
Flertalet av paren drar sedan vidare norrut till sina häckningsområden.

Här börjar de så smått att gå inför landning men farten är fortfarande
mycket hög och hela scenen är härlig att skåda.

Fåglar som häckar hos oss i södra Sverige övervintrar i regel i
sydvästra Spanien, i Extremadura, medan de som häckar längre norrut
har sitt vinterkvarter i och runt Tunisien.

Extremadura är en autonom region i västra Spanien och omfattar de
två största provinserna i Spanien, Cáceres och Badajoz. Huvudstad
heter Mérida.

Landet Tunisien heter formellt Republiken Tunisien och är en stat i
Nordafrika, vid Medelhavets sydkust. Landet gränsar till Algeriet i
väster och Libyen i sydost.

Tranparet förbereder sin landning precis som vilket flygplan som helst
och ibland undrar man hur vingar och vingfjädrar håller i den häftiga
inbromsningen och i det kraftiga luftmotstånd som dessa måste
hantera.

Tranan är för övrigt en allätare och det är vegetarisk föda som
dominerar just när marken ligger frusen. Här vid Ådalen hittar de
bland annat rester från förra årets skörd. Under häckningstiden utgörs
dock en viktig del av animalisk föda, som maskar, sniglar, insekter,
grodor, ormar, ödlor, fisk och gnagare. Vi får väl inte glömma den
växande potatis som ställer till irritation för lantbrukare, och vid
Horborgasjön utfordras fåglarna med just säd.

Nere på marken igen efter flygturen och genast börjar födosöket efter
spillsäd och annat vegetabiliskt smått och gott.

Tranans flyttningsbeteende har observerats och tolkats under
årtusenden och Aristoteles som levde mellan 384-322 före Kristus
skrev i sin bok ”Historia Animalium”, citat:

”Efter vårdagjämningen vända de av fruktan för värmen åter tillbaka.
Vissa flyttar från platser långt borta, medan andra sägs komma från
världens slut, som är fallet med tranorna; som från de skytiska
stäpperna flytta till sumpmarker söder om Egypten där Nilen har sitt
flöde. Och för övrigt är det här som de sägs strida med pygméer, och
denna berättelse är inte en fantasi, för det finns verkligen ett folk med
dvärgar och deras hästar är också små, och dessa män lever i grottor
under jord. Många flytta tidigare, andra senare; så komma vaktlarna
före tranorna”.

På samma stubbåker som blev tranornas nya plats gick två sångsvanar,
”Cygnus cygnus”, och tre grågäss, ”Anser anser”, så här fanns
tydligen en hel del föda att tillgodogöra sig.

I Sverige häckade grågässen ganska allmänt förr men utsattes för
häftig förföljelse under 1800-talet och så sent som år 1912 var det fara
för att den helt skulle utrotas från landet men då fridlystes grågåsen.
Långsamt började sedan arten att återhämta sig men ännu år 1960
fanns det bara 400 par i Sverige. Jag minns skiftet mellan 60–70-talen
då man faktiskt åkte till Kävsjön enkom för att förhoppningsvis få se
den ovanliga grågåsen.

Under de senaste åren har grågåsen dock ökat kraftigt i antal och hur
många par som häckar i Sverige idag är oklart, men hösten 2005
räknades antalet grågäss till över 200000 individer.

På min väg från Ådalen till Jussö via Bommen utmed gamla E4:an
fick jag se denna älgtjur och en älgko som stod på tallplanteringen
alldeles innan man svänger av in emot Jussö gård och naturligtvis fick
jag fram kameran för sent men jag vill ändå bjuda Er på upplevelsen.

Älgen, ”Alces alces”, finns för övrigt i hela Sverige, utom på Gotland,
och den lever i barr- och blandskog och utnyttjar både gammal och
ung skog till födosök och skydd precis som här på mina bilder.

Den europeiska älgen väger mellan 200-550 kilo och kan mäta ända
upp till 2 meter i mankhöjd. Tjurarna är i genomsnitt 20 procent större
än korna och är både högre och tyngre med grövre nackar och större
hakskägg.

Den amerikanska älgen, ”Alces americanus”, är större än vår
europeiska älg, särskilt vad gäller hornen, den största uppmätta
kronbredd är drygt 200 centimeter mot 140 centimeter hos europeisk
älg, båda kan dock som fullt utvuxna väga över 700 kg.

Hornen som älgtjurarna bär kan vara av två olika typer, antingen
stång- eller skovelhorn, bildens tjur har små stånghorn.

Stånghornen är förgrenade med runt gods, till skillnad från
skovelhornen som är platta till formen och liksom namnet antyder
formar sig till en skovel med taggar på.

Slutbilden, för denna gång, visar en ormvråk på långt avstånd vid
Jussö gård, vad som är märkligt med fågeln är att den är mycket ljus
och uppvisar karaktärer som gör att den kan kallas för varianten
Börringevråk.

En ”Börringevråk” är egentligen inget annat än en helt vanlig
ormvråk, ”Buteo buteo”, skillnaden är som sagt att den är betydligt
ljusare, vitare. Den första “Börringevråken” sågs någon gång på
60-talet och fick sitt namn av den skånska sjön Börringesjön där den
upptäcktes.