Vår naturkrönikör Dan Damberg har sett turkduvor.
Turkduvorna på norr
Turkduvorna på norr, en naturkrönika i 17 bilder om två små rara
fåglar i Skillingaryd som också kallas för orientaliska skrattduvor.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i början av januari 2011.
Turkduvor finns såvitt jag vet bara på två ställen i Skillingaryd, paret
på bilderna finns i norra delen av samhället och en eller två fåglar finns
i området runt sommarhemmet Fridhäll och Sörgårdsskolan. Paret på
norr, vilket denna naturkrönika handlar om har bland annat häckat på
Skillingaryds skogskyrkogård medan fåglarna runt Fridhäll ännu så
länge har en hemlig häckningsplats.
Turkduvan heter ”Streptopelia decaocto” på latin och släktnamnet
”Streptopelia” är uppbyggt av det grekiska ordet ”streptos”, vilket
betyder vriden och syftar på den karaktäristiska böjda halsfläcken,
samt det likaså grekiska ordet ”pelia” som helt enkelt betyder duva.
Artnamnet ”decaócto”, betyder räkneordet aderton och torde vara en
efterhärmning av turkduvans läte, som är ett ihållande och trestavigt
”koo-kooooh-koh”.
Turkduvan är den ljusaste av landets duvor och är ljust gråbrun med en
tunn svart halskrage. Stjärten är på undersidan tvåfärgad, med den inre
hälften svart och den yttre vitaktig.
Hanen och honan är lika hos turkduvan och de häckar lokalt med i
regel stora luckor i större delen av södra och mellersta Sverige. De
bygger sitt bo uteslutande i anslutning till mänsklig bebyggelse, ofta i
höga tätvuxna träd men även på byggnadsavsatser.
Namnet turkduva användes första gången 1950, och förledet ”turk-”
därför att arten spritt sig till Europa från just Turkiet, arten har förr
även kallats orientalisk skrattduva. Turkduvan har under de senaste 80
åren utökat sitt utbredningsområde på ett i det närmaste otroligt sätt.
Artens historia inleddes troligen i slutet av 1700-talet, då ett häckande
bestånd etablerade sig i Istanbul efter att ha spritt sig dit från
ursprungsområdena i Indien.
Den första observationen av turkduva i Sverige gjordes vid Råö i norra
Halland våren 1949. Två år senare kunde man konstatera den första
häckningen i Harlösa, Skåne och arten ökade därefter snabbt i antal.
Under 1960-talet etablerade sig turkduvan språngvis över södra och
mellersta Sverige, men det var först på 1970-talet som arten blev ett
mer allmänt inslag i tätorterna. Det var också vid denna tid som jag
och mina kamrater, som unga fältbiologer med stort fågelintresse, fann
Skillingaryds första turkduvor vid den gamla kvarnen, idag platsen för
”höghuset” Smultronet. Antalet häckande par i Sverige uppgick under
slutet av 1990-talet till mellan 2000-3000 par.
Turkduvan hör huvudsakligen hemma i tätorter, framför allt i
villaområden med äldre bebyggelse. Den häckar också i mindre
samhällen och vid gårdssamlingar och föredrar parker, trädgårdar eller
alléer med högvuxna träd, gärna ädelgranar eller liknande. Träden
utnyttjas för häckning och för övernattning. Skillingaryds
skogskyrkogård är en bra plats om man vill se turkduvan och ofta sitter
de uppe i klockstapeln.
Häckningssäsongen för turkduvorna sträcker sig från maj till
september, och under den tiden kan ett par hinna med upp till fyra
kullar. Ofta används ett och samma bo till flera på varandra följande
kullar och boet byggs oftast som en plattform i ett träd på mellan 2-10
meters höjd, men häckning på byggnader förekommer också.
Liksom hos övriga duvor byggs boet av honan, under det att hanen
förser henne med bomaterial. Honan lägger två vita ägg som båda
könen hjälps åt med att ruva. Detta tar mellan 14–18 dygn och ungarna
stannar sedan mellan 15–19 dygn i boet.
Turkduvan äter främst frön av olika slag, gärna spillsäd, och den kan
ibland ses gå bland höns och tamduvor och plocka i sig utlagt foder.
Turkduvan är sällskaplig och kan bilda stora flockar. Det gäller särskilt
under födosök och på gemensamma sovplatser. Den övervintrar i
närheten av sitt häckningsområde. Vintervädret kan vara en avgörande
faktor om arten skall kunna etablera fasta bestånd eller inte.
Turkduvan är, som sagt, skicklig på att ta nya områden i besittning.
Dess ursprungliga utbredningsområde var de varmare delarna av det
tempererade området från Sydosteuropa till Japan. Men under
1900-talet spred den sig över Europa och i väster nådde den Irland
under 1960-talet och i Norden har den nått norr om polcirkeln. Av rena
tillfälligheter fördes den till Bahamas på 1970-talet och spred sig
därifrån till Florida 1982, och 17 år senare år 1999 hade den
rapporterats från 22 olika stater i USA. I alla dessa områden är den, för
övrigt, en stannfågel.
Turkduvan är ganska orädd och häckar, som sagt, ofta nära eller i
bostadsområden, den äter mycket och betydande flockar kan därför
samlas där det finns god tillgång på mat, till exempel säd. Detta var
anledningen till att den gamla kvarnen i Skillingaryd var en säker plats
för den i början av 1970-talet.
Turkduvan listas globalt som livskraftig, LC, av IUCN, International
Union for Conservation of Nature. I Sverige är dock turkduvan
rödlistad. I 2005 års rödlista upptogs den som sårbar, VU, medan den i
2010 års rödlista anges som nära hotad, NT.
I Artdatabankens ”Rödlista” för år 2010 står följande om turkduvan,
citat;
”Turkduvan häckar i städer och samhällen i södra och mellersta
Sverige samt mycket lokalt i Norrlands kustland norrut till Luleå. Den
föredrar parker, trädgårdar eller alléer med högvuxna träd, gärna
ädelgranar eller liknande. Antalet reproduktiva individer skattas till
6200 (4600-8600). Utbredningsområdets storlek överskrider
gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean skattas till 3000 km².
Populationen minskar med mer än 5 % inom 10 (= 3 generationer) år.
Minskningen avser antalet reproduktiva individer (troligen orsakad av
ökad predation, sämre vinteröverlevnad p.g.a. minskad födotillgång
samt skyddsjakt på duvor i samhällen). De skattade värdena som
bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin
Nära hotad (NT). Fortgående minskning förekommer i kombination
med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten
rödlistas som Nära hotad (NT).”
På Artdatabankens artfaktablad för turkduvan kan man läsa följande,
citat;
”Turkduvan är en liten, slank och långstjärtad duva. Den är i stor sett
enfärgat beigegrå med ett smalt svart band runt nacken som det mest
karakteristiska drag. Stjärten är på undersidan är tvåfärgad, med den
inre hälften svart och den yttre vitaktig. Stjärtovansidan har brett
vitspetsade yttre stjärtpennor i kontrast mot gråfärgad inre del av
stjärten. Könen är lika.”
”Sången är ett trestavigt hoande med utdragen och betonad andra ton
och lägre tredje ”do-doo-då”. I Sverige är turkduvans utbredning
koncentrerad till Skåne, Öland, Gotland och kusttrakterna från
Kalmar till Uddevalla. Spridda förekomster finns även i övriga Götaland
och Svealand samt längs Norrlandskusten upp till Norrbotten. Ett fåtal
förekomster finns även i Väster- och Norrbottens inland. Det första
fyndet av turkduva i Sveriges gjordes så sent som 1949. Kolonisationen
av södra och mellersta Sverige ägde rum under ett synnerligt expansivt
skede på 1960-talet. Förutom den omfattande spridningen ökade
beståndet mycket snabbt i antal. Vid riksinventeringen 1974–75
beräknades det svenska beståndet uppgå till 6000–8000 par, varav
cirka 75 % i Skåne och på Västkusten. Sedan dess är utbredningen i
Sverige i stort sett oförändrad, men beståndet är betydligt lägre.
Inventeringar i Skåne och ett antal andra landskap i mitten av 1980-talet
antydde en minskning med så mycket som cirka 60 %. En förnyad
riksinventering 1998 gav totalt 2300–2500 par, ett resultat som numera
betraktas som en underskattning. Knappt hälften eller cirka 1000–1100
par fanns då i Skåne. Minskningen mellan de båda riksinventeringarna
1974–75 respektive 1998 var av ungefär samma omfattning i alla
landskap i Götaland och Svealand med undantag av Öland och Gotland
där bestånden ökade och Södermanland som hade oförändrat bestånd.
Regionala inventeringar antyder att tillbakagången framför allt ska ha
ägt rum i slutet av 1970-talet, medan vinterfågelräkningen pekar på att
beståndet ska ha varit som störst vintern 1983/84. Sedan 1998 har
turkduvan fortsatt att minska i antal och den senaste beräkningen anger
3100 par (2300-4300). Den fortsatta minskningen märks bl.a. vid de
standardiserade flyttfågelräkningarna i Falsterbo där numera inga eller
ytterst få duvor ses lämna landet. Turkduvans utbredning omfattar
större delen av Europa. Nominatrasen finns också i Nordafrika, Mindre
Asien och österut till Indien. I Finland (100-150 par runt sekelskiftet)
förekommer turkduvan bara glest spritt, och arten saknas helt på
Island. I Norge har man registrerat en likartad beståndsutveckling som
i Sverige, alltså en markant tillbakagång efter den inledande
invandringen och spridningen. Under perioden 1990–2000 har arten
uppvisat minskande bestånd även i Estland, Lettland, Litauen, Polen
och Tyskland. Däremot fortsätter turkduvan att öka i t.ex.
Storbritannien och beståndet är stabilt på andra håll, t.ex. i Danmark
och Holland. Rasen S. d. xanthocyclus förekommer i delar av
Sydostasien.”
”Turkduvan hör huvudsakligen hemma i tätorter, framförallt i
villaområden med äldre bebyggelse. Den häckar också i mindre
samhällen och vid gårdssamlingar. Den föredrar parker, trädgårdar
eller alléer med högvuxna träd, gärna ädelgranar eller liknande. Träden
utnyttjas för häckning och för övernattning. Födan är nästan helt
vegetabilisk och domineras av frön och frukter av gräs och örter.
Spannmål är ofta en viktig födokälla. Födosöket sker nästan
uteslutande på marken. Under det expansiva skedet, och när arten var
som talrikast i Sverige, fyllde hamnar och spannmålssilos viktiga
funktioner i och med att det ofta fanns god tillgång på spillsäd där. Det
gällde särskilt vintertid. Spannmålshantering som ger kontinuerlig
tillgång på spillsäd eller omfattande fågelmatning tycks vara
förutsättningar för att bestånd ska fortleva. Boet placeras i regel på
2–10 m höjd nära stammen i ett träd, men någon gång i en stolpe eller i
en nisch eller liknande på en byggnad. Boet utgörs av en plattform av
kvistar och rötter. Turkduvan lägger oftast bara 2 ägg, men den kan ha
två, tre eller någon gång upp till fyra kullar mellan mars och
september. Båda könen hjälps åt med ruvningen som tar 14–18 dygn.
Ungarna stannar 15–19 dygn i boet. För att en population ska fortleva
en längre tid tycks det krävas ett visst lägsta antal individer. Det finns
en lång rad exempel från Sverige och andra länder att turkduvorna har
försvunnit från platser med bestånd med färre än 10–15 individer.
Turkduvan är sällskaplig och kan bilda stora flockar. Det gäller särskilt
under födosök och på gemensamma sovplatser. Den är huvudsakligen
stannfågel, men vissa flyttningsrörelser förekommer höst och vår.
Orsakerna till turkduvans starka minskning är inte klarlagda. Jämfört
med den tid när antalet turkduvor i Sverige var som störst har
spannmålshanteringen genomgått en betydande förändring. Dels har
verksamheten koncentrerats så att flertalet spannmålsmagasin lagts
ner, dels blir det numera betydligt mindre spill. Detta har troligen haft
betydelse för vinteröverlevnaden. Lokalt kan skyddsjakt på duvor i
stadsmiljö periodvis ha haft en negativ inverkan. I slutet av 1970-talet
sköt man t.ex. upp till 700 turkduvor per vinter i Malmö. I missriktad
nit att hålla efter tamduvor har det under senare år inträffat att små
lokala bestånd av turkduva utplånats. Vidare är turkduvorna utsatta för
ett hårt predationstryck av skator, kråkor och sparvhökar. Bon plundras
på ägg och ungar av skator, medan många turkduvor tas av sparvhökar
under vintern. Beståndsminskningen i slutet av 1970-talet i Sverige
sammanföll i tiden med några stränga vintrar, vilket möjligen också
kan ha spelat in. Samtidigt måste konstateras att den synnerligen kalla
perioden i januari-februari 1985 inte satte några tydliga spår bland
turkduvorna. Med tanke på de bristande kunskaperna om orsakerna till
turkduvans minskning är det angeläget att artens populationsekologi
undersöks. Desto mer isolerade och mindre förekomsterna är, desto
viktigare är det att turkduvorna har tillgång till föda under vintern,
varför utfodring kan vara aktuell. På platser där man håller efter antalet
tamduvor är det viktigt att skyttarna känner igen och undviker
turkduvorna. Turkduva är förtecknad i Bernkonventionen.”
Intressant artikel,bra bilder ,vacker fågel