Uppströms floden

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på naturen kring Lagan.

Uppströms floden, del 2

Uppströms floden, del 2, en naturkrönika i 13 bilder, om livet kring
Lagans snötäckta stränder kring Abbottens bro.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i december månads näst
sista dag 2012.

En bild på det som i folkmun har blivit Abbotens bro, och som
förbinder de två stränderna över den gamla åfåran av floden Lagan
inte långt söder om kraftverket vid Fågelforsdammen.

Abbot är för övrigt titeln på föreståndaren för ett munkkloster. Namnet
kommer av det arameiska ordet ”abba” som betyder fader. Abboten
väljs av klostrets munkar och vigs till sitt ämbete och på ett
nunnekloster kallades föreståndarinnan istället för Abbedissa.

Tidigare var det en hederstitel, som ursprungligen gavs åt varje äldre
munk, men från 400-talet användes den uteslutande på klostrens
föreståndare. Abboten hade rätt att kräva ovillkorlig lydnad av de
övriga munkarna på klostret. Till en början fanns det inget krav att
abbotarna skulle vara prästvigda vilket ändrades på 500-talet efter
Kristus. I och med det sjunde ekumeniska mötet i Nicæa år 787 fick
abboten rättighet att tilldela munkarna lägre prästerlig ordination, men
de stod fortfarande själva i lydnadsförhållande till stiftets biskop.

Abbotens sigill på broräcket markerar Munkaledens sträckning från
Nydala till Byarum över Abbotens bro.

Med klostrens tilltagande rikedom växte abbotarnas makt och många
underkände därför biskoparnas myndighet och gjorde själva anspråk
på biskopliga rättigheter. Abbotar med biskoplig värdighet kallades
infular-abbotar och lydde därför omedelbart under påven och deras
kloster kallades omedelbara eller befriade och utgjorde med
underlydande särskilda abbotstift.

Efter reformationen behöll vissa protestantiska stater i Tyskland
abbottiteln åt föreståndarna för forna kloster som efter reformationen
blivit förvandlade till skolor och dylikt.

Att sätta sitt sigill var viktigt för att bekräfta en affär som den som
följer, ”Tuke Jonsson kungör att Harald Gunnesson i närvaro av
honom själv, abboten i Nydala – Magnus ”gothabonda”, Sigmund
Gudmundsson, Gjurd Nilsson och Peter Jonsson tillkännagivit, att han
i utbyte mot sina och sin hustrus alla ägodelar i Vrigstads socken
mottagit munkarnas i Nydala gods i Mjöhult, Jönshult, Bondetorp och
”høthoxhyltu” och bekräftat detta byte genom erläggande av cirka 30
mark. Sigillanter är utfärdaren, abboten i Nydala – Magnus
”gothabonda”, Sigmund Gudmundsson, Gjurd Nilsson och Peter
Jonsson.”

Nedströms det stora fallet vid Fågelforsdammen slog det mig plötsligt
hur roligt, spännande, intressant och kunskapsgivande det varit att
under 42 år ha varit så kallad fältbiolog. När jag kom hem googlade
jag en stund på orden fältbiolog, fältbiologi och hittade då en man som
hette Petrus Severinus, som var dansk alkemist och läkare på
1500-talet. Han uttryckte sig till och med såhär, ”Fältbiologi är sann
vetenskap”.

Inte nog med detta uttalande, han uttryckte sig också enligt följande,
”Gå mina söner, bränn era böcker och köp rejäla skor, bestig bergen,
genomsök dalarna, öknarna, havsstränderna, och jordens djupa
skrymslen. Iakttag och experimentera ständigt, för på detta sätt och
inget annat kan du komma fram till en kunskap om tingens sanna
natur.”

Intressant, dock med ett väsentligt undantag, ”bränn inte era böcker”,
böcker är också fantastiska kunskapskällor och kompletterar
fältbiologin på ett utmärkt sätt, glöm heller inte anteckningsboken.

Peder Sørensen, allmänt känd under sitt latiniserade namn, Petrus
Severinus. Han levde mellan åren 1542 och 1602, och var en dansk
läkare och en av de mest betydelsefulla anhängare av Paracelsus. Hans
verk omfattar bland annat den stora avhandlingen ”Idé medicinae
philosophicae” från år 1571.

Severinus var samtida med och personlig medarbetare till Tycho
Brahe, som i sin tur var förknippad med utvecklingen av kemin under
sextonhundratalet.

Paracelsus, hette egentligen Filippus Aureolus Theophrastus
Bombastus von Hohenheim, han föddes den 10 november år 1493 i
Einsiedeln och dog den 24 september år 1541 i Salzburg. Han var en
schweizisk läkare, alkemist, naturfilosof och mystiker och blev kallad
Paracelsus från cirka år 1530, och är det namn han främst är känd
under.

Paracelsus räknades av sin tid som en föregångsman inom medicinen,
och han var ett viktigt namn inom medicinhistorien såväl som inom
kemins historia. Hans naturfilosofi hade stor påverkan på det
västerländska tänkandet i slutet av 1500- och under hela 1600-talet,
och brukar därför kallas paracelsism.

Givetvis betraktar man många av hans kunskaper och magiska inslag
som blindspår och nonsens idag, till exempel den så kallade
signaturläran.

Eftersom flodens gamla fåra nedströms fallet inte fick något nytt
vatten, allt detta gick åt till turbinerna cirka hundra meter bort, var den
nästan tom. Därför syns de orangefärgade järnföreningarna tydligt.

Järn- och manganföreningar täcker delar av bottnen i den gamla åfåran
och syns tydligt vid lågvatten och när vattnet står stilla.

I jordskorpan är järn den, näst aluminium, vanligaste metallen och det
fjärde vanligaste grundämnet. Jordskorpan innehåller cirka 6 % järn
men i jordens inre är järnhalterna betydligt högre, och på jorden som
helhet är järn det vanligaste grundämnet, med uppskattningsvis cirka
35 % av jordklotets totala massa. Även i universum som helhet är järn
ett ganska vanligt grundämne. Naturligt järn består av en blandning av
fyra stabila isotoper med masstalen 54, 56, 57 och 58 och ett tiotal
radioaktiva isotoper av järn är dessutom kända.

Järn är ett livsnödvändigt grundämne för nästan alla organismer och
ingår i evolutionsmässigt gamla biokemiska system. Trots att järn är
det grundämne som jordklotet innehåller mest av och också är ett av
jordskorpans vanligaste är det mycket svårtillgängligt, varför järnbrist
är vanlig hos människor, djur och växter. Denna svårtillgänglighet
hänger samman med att järn i naturen förekommer huvudsakligen i
svårlösliga föreningar. Organismerna kan göra det lösligare genom att
överföra det till organiskt bunden form genom.

En av de viktigaste funktionerna för järn i cellerna är att förmedla
transport av elektroner i fotosyntesen och andningssystemen. En
annan funktion hos människa, många djur samt hos ärtväxter är
bindning och transport av syre.

Den totala mängden järn i kroppen hos en vuxen människa uppgår till
cirka 4 g och av detta fördelas drygt 2,5 gram på hemoglobin i blodet,
0,15 g på myoglobin i skelett och hjärta samt upp till 1 gram i så
kallade järndepåer i kroppen. Järn tillförs människan med kosten och i
Sverige innehåller den normala kosten 5–6 milligram järn per 1 000
kilokalorier, vilket motsvarar ett intag av järn på 15–20 milligram per
dygn för män och 10–15 milliggram per dygn för kvinnor.

Viktiga, järnrika beståndsdelar i kosten är bröd, kött och köttprodukter
samt bruna bönor, spenat och gröna ärtor. Järn i födan finns i två
former, dels oorganiskt, till exempel i bröd, dels organiskt, bundet,
framför allt i kött och köttprodukter, så kallat hemjärn. Hemjärn är
benämning på sådant järn som är bundet till hem, det vill säga till den
aktiva gruppen i hemoglobin, blod, och myoglobin, muskelvävnad och
skelett. Hemjärnet är bland annat en viktig del av järnet i vår kost, och
det tas lättare upp i kroppen än vanligt joniserat järn.

Mangan är det tolfte vanligaste grundämnet i jordskorpan.
Medelhalten är cirka 1 060 gram per ton, och mangan är den efter järn
och titan vanligaste övergångsmetallen. Det finns cirka 250
manganmineral, de viktigaste är oxider, hydroxider och karbonater i
sedimentära bildningar.

Mangan är troligen essentiellt, nödvändigt, för alla organismer, men
behovet är vanligtvis litet och som näringsämne aktiverar mangan
olika enzymer. Mangan är naturligtvis också för oss människor ett
livsnödvändigt element, som huvudsakligen intas via födan. Det
önskvärda dagliga intaget för en vuxen person är mellan 2,5–5
milliggram. Mangan transporteras i blodet i stor utsträckning bundet
till det järnbindande proteinet transferrin. Ansamling av mangan i
organen anses ske i relation till dessas rikedom på mitokondrier. Dessa
fungerar som cellens kraftverk där socker och fett förbränns till vatten
och koldioxid under frigörande av energi. Vid manganbrist hos
människa och djur har störningar i skelettets tillväxt och utveckling
samt i nervfunktionen påvisats.

Som jag sagt så många gånger förr så finns det svampar även vintertid,
på denna klibbalslåga som hänger ut över den lilla ”sjön” nedanför det
öppna fallet vid Fågelforsdammen växer dessa musslingar som kanske
är av arten broskmussling eller grönmussling. Den första är normalt
sett höstsvamp men när det, som vid fototillfället är och har varit
mycket milt en tid, cirka 8 plusgrader, kan slika ting hända.
Grönmussling kan dessutom även vara brungul i färgen precis som på
bilden.

Kanske kan man kalla detta ett bottennapp trots att den lilla rödgula
wobblern sitter i en fallen gran minst en meter ovan vattenytan vid
gamla åfåran.

Bildens blad, ett visset björklöv vid årsskiftet, är ett av de grundorgan
som finns hos fanerogamer och ormbunksväxter och där den största
delen av fotosyntesen sker. Bladets yttersta cellskikt kallas epidermis
och detta består främst av celler utan kloroplaster som är
sammanfogade utan mellanrum. Här och där finns också celler med
avvikande utseende, så kallade slutceller och mellan två slutceller
finns en klyvöppning där det transporteras koldioxid in i bladet, och
syrgas och vattenånga transporteras ut från bladet.

Fanerogamer eller fröväxter är de enda växter som kan bilda frö och
fanerogamer är den största gruppen av växter på jorden.

Ormbunksväxter är detsamma som kärlkryptogamer och är ett
gemensamt namn för lummerväxter, fräkenväxter och ormbunkar.

Fotosyntes är när växter använder ljus för att omvandla koldioxid och
vatten till kolhydrater och syre.

Kloroplaster innehåller klorofyll och är den celldel i växtcellerna där
fotosyntesen äger rum. Kloroplasten härstammar ursprungligen från
symbiotiska fotosyntetiserande bakterier.

Symbiont, att leva tillsammans, är en organism som lever i symbios
med annan organism.

Symbios är en varaktig samlevnad mellan organismer av olika arter
vilken är mycket viktig för båda parterna.

På bilder ser ni en svamp som heter vedplätt, ”Dacrymyces stillatus”,
denna angriper under det täta ytskyddet på träets yta, här på bilden en
död tall. De bryter med andra ord inte ner träet men kan medverka till
angrepp av just nedbrytande svampar.

Bilden visar en svart knappnålslav som växer på tallved invid floden
några hundra meter söder om Abbotens bro. Knappnålslaven på bilden
saknar synlig lavbål och kan då vara av arten kopparspik, ”Calicium
salicinum”, eller någon annan knappnålslav ur just släktet ”Calicium”.

Om man tittat närmare på en gammal trädstam eller en ladugårdsvägg
är sannolikheten stor för att man stöter på vad som populärt kallas
”knappnålslav”. Det är små skorplavar, vars fruktkroppar består av ett
huvud på ett långt, smalt skaft och liknar just en liten knappnål.

Redan Carl von Linné upptäckte på sin tid de här små lavarna och
beskrev några arter år 1753 i verket ”Species Plantarum”. Erik
Acharius urskiljde sedan knappnålslavarna som grupp i sitt arbete
”Lichenographia Universalis” från år 1810. Flera av Acharius släkten
har dock visat sig vara oenhetliga men en av de grupper som stått sig
ganska bra är just ovan nämnda släkte ”Calicium”.

Arterna i släktet ”Calicium” har precis som på bilden svarta
fruktkroppar och ibland en färgad beläggning på huvudets ovan-
och/eller undersida. Huvudets ovansida består av ett så kallat
mazaedium, som är en finkorning massa av mogna sporer. Om man
vidrör den pulverlika massan ”sotar” det av sig.

Släktet Calicium består av 25 arter varav 12 finns i Sverige och de
växer på bark eller ved med undantag av klippspik, ”Calicium
corynellum”, som växer på branta, skuggiga bergväggar. Grön
spiklav, ”Calicium viride”, är den vanligaste arten och förekommer
över hela landet samt är ganska föroreningstålig. Den klarar liksom
bildens kopparspik att växa på både bark och ved av såväl barr- som
lövträd.

Det är fortfarande okänt hur knappnålslavarna sprider sig. Vegetativa
fortplantningskroppar är okända och fragmentering av lavbålen är i
många fall utesluten. Nya lavbålar måste uppenbarligen uppstå genom
att spor och lämplig alg möts på ett lämpligt substrat.

Flera av ”Calicium”-arterna är hotade, särskilt i de södra delarna av
landet har luftföroreningar en starkt negativ inverkan. Igenväxning av
områden med gamla lövträd är ett annat problem, liksom
fragmentering av landskapet med långa avstånd mellan lämpliga
substrat. Det rationella skogsbruket där det råder brist på avbarkade
stubbar, fallna och åldriga träd samt hög luftfuktighet missgynnar
också lavarna. Flera av arterna används i naturvårdssammanhang som
signalarter, det vill säga arter som visar på områden med höga
naturvärden.

Svampen pulverskinn, ”Coniophora arida”, är en svampart som först
beskrevs av Elias Fries, och fick sitt nu gällande namn av Petter Adolf
Karsten år 1868. Pulverskinn ingår som sagt i släktet ”Coniophora”
samt familjen ”Coniophoraceae”. Här växer svampen på en tall som i
sin tur växer invid floden några hundra meter söder om Abbotens bro.

Knopparna hos druvflädern, ”Sambucus racemosa”, är nästan
sprickfärdiga i det kraftfulla mildvädret och den som inte ska blomma
förrän i april

Fågelforsdammens vatten rinner nu med stor kraft in genom gallret via
turbinröret, turbintuben, ner till turbinerna och elektricitet bildas via
generatorerna, enkelt och i stort sett miljövänligt.