Vår naturkrönikör Dan Damberg har träffat en gråsiska.
Vackert vårfin och allt annat än en grå siska
Vackert vårfin och allt annat än en grå siska, en naturkrönika i 10
bilder om ljusets märkliga inverkan på en gråsiska trots en iskall
snålblåst från nordost.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i februari 2011.
Så här vackert rosaröd är vår skandinaviska gråsiska, ”Carduelis
flammea flammea”, när den är som mest färggrann under vårvintern
och våren. Denna vackra hane som alltså tillhör nominatformen, och
just nu är allt annat än en grå siska, häckar i norra Eurasien och i stora
delar av arktiska Nordamerika. Den eurasiska populationen flyttar
söderut om vintern och vissa övervintrar till exempel i mellersta
Europa, Kaukasus, Kina, Nord- och Sydkorea och Japan medan andra
till och med stannar kvar i Sverige.
Gråsiskan äter helst björkfrön men även fröer från andra örter och
under sommaren äter den även insekter och fjärilslarver. På bilden har
den hamnat under en fågelmatning med solrosfrön och hampfrön vilka
tycks duga även de.
”Dagen är kort. Den räcker
bara ett stycke bortom granngården.
Där reser diset en otät mur, en sipprande
påtaglig oavgränsning, där
börjar det sväva, där finns det
möjligheter. In i det gråa diffunderar
sakta ett lärkträds gulnad.
Dagen är kort och obesviken.
Den räcker. Det blåser
en flock över åkern, upp
i björken, nyss ner
igen och bort – gråsiskor,
deras läten knottrande
bland vinterståndare.
Det börjar här”.
Ur Bengt Emil Johnsons diktsamling ”Vinterminne” från 1980.
Bengt Emil Johnson var född den 12 december 1936 i Saxdalen i
Dalarna och dog den 14 juli 2010 i Stockholm. Han var en svensk poet,
författare, radioman, tonsättare och skribent samt var en centralgestalt i
svenskt konstliv på 1960-talet. Han fick ett stort antal priser som till
exempel Ferlinpriset 1986, Karlfeldtpriset 1998, Tomas
Tranströmerpriset 2002 och Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris 2006.
Plötsligt bryter solen fram genom molnen och det som för en sekund
sedan var enormt vackert blev med ens ännu vackrare. Gråsiskehanens
röda färgnyanser blev med ens självlysande.
Den legendariske ornitologen Erik Rosenberg skriver att ”gråsiskans
röda panna kan i den sneda vintersolen blixtra till som ett kattöga”.
Detta påstående stämmer väl även i den något mindre sneda
vårvintersolens glans, tycker jag.
Gråsiskans lockläte är ett snabbt och nasalt ”tje-tje-tje” eller ”tjeck-
tjeck-tjeck” och hörs både i flykten och i träden. Sången däremot är ett
surrande ”dje-dje dje-drrrrrrrr dje-dje dje drrrrrr”.
Någon klok människa sa en gång till mig att ”gråsiskan är som
grönsiskan, en liten oansenlig plutt, men en väldigt söt sådan” och visst
stämmer detta. Den iskalla nordostvinden piskar mot fjäderdräkten
men den är välisolerad, den ”lille plutten”.
Gråsiskan är storleksmässigt aningen större än sin nära släkting
grönsiskan men tillhör ändå de minsta finkarna.
Att separera snösiskor från gråsiskor kan vara en mycket svår nöt att
knäcka för fältornitologen. Variationen inom komplexet snö- och
gråsiska är mycket stor, och ett tiotal raser och subraser finns
beskrivna i litteraturen. Genetiskt ligger alla taxa/arter mycket nära
varandra, så nära att det kan finnas anledning att ifrågasätta snösiskans
status som en egen art, se bland annat min krönika ”Hösten vid
Skillingaryds dämme, del 5”, bilderna 14-16.
Hur som helst gråsiskan på bilden är utan tvekan ett vårfint exemplar
av ”Carduelis flammea flammea” och inte en snösiska, ”Carduelis
hornemanni”, ej heller en brunsiska, ”Carduelis flammea cabaret”.
WordPress
Facebook
Google+
