Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på trädens knoppar.
Vakna lilla videung, nu har våren kommit
Vakna lilla videung, nu har våren kommit, en naturkrönika i 6 bilder,
om till synes döda knoppar och grenar som i solens sken så sakta
vaknar till liv igen.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av februari 2012.
Häromdagen gick jag en runda i trädgården och väntade på våren och
vårens härliga sysslor i samband med dess ankomst men än så är det
kanske långt till vår för knoppar och skott befann sig ännu i vinterns
viloläge.
Bilden visar ett av våra sydgullregn, ”Laburnum anagyroides”, som är
en lövfällande, stor buske eller träd. Dess frön och fruktbaljor är
giftiga.
Släktet gullregn har för övrigt två arter, alpgullregn, ”Laburnum
alpinum”, och bildens sydgullregn, som båda förekommer i Sverige.
Båda arterna odlas men de kan också påträffas förvildade. Hybriden
mellan dessa båda arter kallas hybridgullregn och har under senare år
ökat i odling då dess dåliga fruktsättning minskar risken för att barn av
misstag skall äta de giftiga fröna eller fruktbaljorna.
Rönnens håriga knoppar befinner sig också i vinterviloläge och med
den kraftfullt håriga inneslutningen av knoppen där mikroklimatet är
helt annorlunda än det utanför rådande makroklimatet klarar den av
vinterns kyla på ett bra sätt.
Askens knoppar har en dubbel inneslutning av knoppen och eftersom
den normalt sett inte ska slå ut förrän i mitten, slutet av maj finns det
naturligtvis inget som just nu tyder på tillväxt och liv.
Den äldsta kända asken i Sverige lär vara ett träd vid Rinkabäcks gård i
Västergötland som skall ha funnits där sedan 1300-talet, med andra ord
i mer än 700 år.
Våra syrenbuskar med vita blommor ser vårlikt gröna ut men skenet
bedrar ety de vilar också ännu. Syren är ursprungligen en art från
Sydosteuropa som odlats länge som prydnadsväxt i vårt land och den
sprider sig lätt med rotskott och förekommer förvildad i närheten av
gårdar och samhällen.
Häggens knoppar kan ta det lugnt för deras knoppar skall inte spricka
förrän i slutet av april, början av maj och strax därefter ska de vackra
vita eller rosaröda blommorna slå ut. Vi har både den vitblommiga och
den rödblommiga arten i trädgården.
Den rödblommiga varianten av hägg kallas för blodhägg, ”Prunus
padus ’Colorata’”, och den får rosaröda blommor men även rödaktiga
blad. Varianten skall enligt uppgift ha uppstått i Hagshult, sydost om
Skillingaryd. Jag skulle i så fall vilja döpa om den till ”Prunus padus
’Hagshultiensis’.
Avslutningsbilden denna gång är på en knopp från vårt gamla
Säfstaholmsäppelträd och dess knoppar vilar fortfarande djupt. Trädet
planterades för övrigt av min morfar i slutet av trettiotalet och är ”still
going strong”.
Säfstaholmsäpplet upptäcktes som äppelsort år 1851 och moderträdet
till detta äpple finns fortfarande kvar. Upptäckten skedde under Gustav
Trolle-Bondes tid på Säfstaholms slott och kring upptäckten berättas
följande historia:
”Trädgårdsmästaren, C F Rydström, sade till sin parkmästare,
”Bernstuge Olle”, att hugga ner de gamla träden i plantskolan. När Olle
var på väg att hugga till i roten på ett av träden så ropade
trädgårdsmästaren: ”Stopp, Olle”. Ett äpple som fallit från trädet var så
fint att Rydström beslöt att spara det”.
Moderträdet fridlystes år 1921 och från detta enda träd har
Säfstaholmsäpplet spridits inte bara inom Sverige utan även till våra
grannländer. I slutet av 1980-talet restaurerades moderträdet och varje
år bär det, trots sin ålder, rikligt med frukt. Numera är trädet skyddat,
inhägnat och försett med en informationstavla samt växer i
Säfstaholms slottspark bakom Orangeriet.