Publicerat: 20 juni 2010 13:17

Våren vid dämmet

Nu kommer den elfte och sista delen om våren vid dämmet.

Våren vid Skillingaryds dämme, del 11

En avslutande naturkrönika om våren 2010, våren som kommer att gå till historien som ”vargavåren efter vargavintern”.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, i maj månads sista skälvande timmar.
Inlagt söndag 20 juni 2010.

Så här i mitten av den första sommarmånaden är det dags för mig att avsluta ”Våren-krönikorna, 2010” vid Skillingaryds dämme, denna fantastiska tätortsnära våtmark.

Sandtrav, ”Cardaminopsis arenosa”, är en lågväxt, ett- eller tvåårig ört som kan bli upp till tre decimeter hög. Den växer tämligen allmänt vid Skillingaryds dämme och framför allt i den torra sanden längst ner i sydväst. Artnamnet ”arenosa” kommer av latinets ”arena” för sand och betyder helt enkelt ”växer på sandiga ställen”. Sandtrav tillhör familjen kålväxter som på latin heter ”Brassicaceae”, eller förr ”Cruciferae”. Familjen har omkring 400 släkten och 3000 arter. I Sverige finns omkring 40 släkten och ett 100-tal arter som förekommer mer eller mindre regelbundet.

Sommargyllen, ”Barbarea vulgaris”, blommar vanligen i juni med gula blommor som sitter i en tät klase som förlängs i frukt. Kronbladen är klargula och dubbelt så långa som foderbladen. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet och enligt Anders Jahan Retzius, 1742–1821, som var ledamot av Vetenskapsakademin och professor i naturalhistoria och ekonomi odlades den ”i de fläste Trägårdar, för at tidigt om wåren hawfa grön Sallat, emedan den står grön under Snön; men längre ut på året blir den för hård”. Odling av sommargyllen som grönsak omtalas redan av Linné år 1755. Artnamnet ”vulgaris” kommer av latinets ”vulgus” för hop, allmänhet och betyder vanlig.

”Vanliga Vinterkrassen uppträder gerna sällskapligt, icke sällan t. o. m. ganska talrikt, och är rätt prydlig med sina många höggula blommor och glänsande-mörkgröna blad…
…Bladens smak är skarp, men temligen obehaglig. De kunna dock i brist på bättre, såsom goda mot skörbjugg, nyttjas till sallat, särdeles under vintern, emedan växten, om den sås på hösten, bibehåller bladen gröna till och med under snön. Om sommaren äro de för grofva.”

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman år 1867.

Mandelblomma eller knölbräcka, ”Saxifraga granulata”, blommar i maj-juni med vita, svagt mandeldoftande blommor som sitter i en gles klase. Mandelblomma är en av de få arterna i släktet bräckor, på latin ”Saxifraga” som finns i södra Sverige. Den förekommer allmänt från Skåne till Gästrikland, sällsynt längre norrut. Artnamnet ”granulata” kommer av latinets ”granulum” för korn och syftar på artens underjordiska groddknoppar. Det svenska namnet mandelblomma kommer av att nyutslagna blommor har en svag mandeldoft.

”Också denna art uppträder nästan alltid i talrika stånd, icke sällan så talrika att den under våren kläder kalare sluttningar och marker nästan hvita med sina blommor, med hvilkas hvithet Styfmorsviolen rikare färgning då gerna omvexlar. F ö. sällskapar den vanligen med Fälttåg, Vårälskling, m. fl.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Ett hav av mandelblom kan man beskåda tillsammans med sandtraven på den torra sandiga marken i sydvästra delen av Skillingaryds dämme.

Enbjörnmossa, ”Polytrichum juniperinum”, växer rikligt i sanden på sluttningarna ner emot dammarna framför allt i väster. De röda honblommorna påminner om vackra stjälklösa rosor.

Trädpiplärka, ”Anthus trivialis”, är en fågel som tillhör piplärksläktet i familjen ärlor och piplärkor. Sången, som är högljudd, karaktäristisk och melodisk, framför den på ett typiskt sätt, när den flyger iväg från ett träd låter den höra från flyktens högsta punkt ett ”tsitsitsivisvisvis” som sedan följs av en drill och i glidflykt vänder sedan fågeln med stelt utspärrade vingar under högljudda och utdragna ”sia sia sia sia” tillbaka till utgångspunkten eller en annan sångplats. Trädpiplärkan är mycket vanlig i hela Sverige och den lämnar Sverige i augusti-september och återkommer till oss i april-maj.

Tornseglare, fordom och felaktigt tornsvala, ”Apus apus”, är en fågel inom familjen seglare och enda representant för familjen i norra Europa. Till utseendet påminner seglarna om svalorna, men de är inte närmare besläktade med dessa utan likheterna beror på konvergent evolution, det vill säga, ett vetenskapligt begrepp inom evolutionsbiologin när liknande genetiska eller morfologiska strukturer utvecklas oberoende av varandra hos olika ej närbesläktade organismer, inte på grund av att de har en gemensam förfader utan för att de har ett likartat levnadssätt. Av de över 90 seglararterna i hela världen är tornseglaren den enda som har en vidsträckt utbredning i norra och centrala Europa. De flesta andra seglararterna hör hemma i tropiska områden.

Den mindre strandpiparhanen varnar intensivt ”prrii” och försöker ”lura” ner mig i dammen för att skydda sin hona och sitt bo. Det är roligt att se att de fortfarande är kvar vid Skillingaryds dämme.

Mindre strandpiparen står alldeles stilla men han har fullständig kontroll på mig där jag står cirka 25 meter bort.

Mycket försiktigt sätter jag på min 1.4 extender mellan kamerahuset och 300 millimetersobjektivet och plötsligt kommer han mycket närmare. Hoppas verkligen att häckningen går bra i år.

Efter att jag gått en runda bland dammarna träffar jag på den mindre strandpiparen igen, denna gång på vägen, nu haltar han plötsligt och går sakta bort från mig för att jag ska följa efter vilket jag också gör för bluffen är verkligen väl utförd.

Med jämna mellanrum stannar han och tittar efter mig för att försäkra sig om att bluffen går hem och som om han försöker säga ”här är jag, kommer du?”.

Frylen, släktet ”Luzula”, är ett- till fleråriga, gräslika örter med smalt lansettlika blad som är platta eller rännformiga, vanligen med långa mjuka hår i kanten. Blommorna är ensamma eller i mångblommiga ax- eller huvudlika samlingar som på bilden. Kalkbladen är sex, i två tretaliga kransar och vanligen brunaktiga. Ståndarna är också sex till antalet, stiftet är ett, märken är tre och frukten är en enrummig kapsel med tre frön. Fröna har ofta köttiga bihang, så kallade elaiosom. Kromosomtalet varierar.

Han sitter långt borta, tyvärr, men man kan tydligt se att stenskvättehanen är kontrastrikt färgad med grå och svart ovansida och ljus undersida. En svart banditmask pryder huvudet och ovanför den finns ett vitt ögonbrynsstreck. Strupen och övre delen av bröstet är tonade i gulrött. Stjärten är svart och vit, och det svarta ser ut som ett upp och nervänt ”T”. Honan har liknande färger, men blekare, och förbrytarmasken saknas.

När den sitter knycker den ofta på stjärten och gör nigande rörelser och namnledet ”-skvätta” syftar mest troligt på detta och det kommer då av ordet ”spritta”. ”Sten-” kommer säkert av artens förkärlek för stenig terräng och dess vana att sitta på just stenar även om den här sitter på en gren.

Stenskvättan finns i princip i hela landet, och föredrar öppna, steniga områden och är särskilt talrik på Öland och Gotland, men även i fjälltrakterna. Den flyttar troligen till Saharas randområden från slutet av augusti och under september och återvänder under april och början av maj.

Den högsta kända ålder på en stenskvätta är 11 år och 1 månad. Hans sång är en gnällig liten drill med invävda smackande läte och den underhåller han mig med hela tiden.

Snabbt för kniphonan sina små duniga ungar i skydd bakom ruggen med bredkaveldun. Knipan var under 1800-talet en utpräglad norrlandsfågel därutöver har arten en lång historia på Sydsvenska höglandet. Bestånden var vid denna tid främst knutna till näringsfattiga vatten i barrskogsmiljö men under 1900-talet har knipan efter hand spridit sig över hela södra Sverige.

Knipan är vad man kallar en hålbyggare vilket innebär att hon inte lägger sitt bo öppet, utan vill ha skydd för sig och sina ungar i en hålighet. Förr innan skogen brukades som den gör idag fanns det gott om boplatser i ihåliga gamla träd, men dag är bristen på boplatser svår och det kan bli hårda strider mellan rivaliserande hannar om de bon som finns. Det berättas att den akuta bobristen en gång gjorde så att två kniphonor turades om att värpa sina ägg i samma bohål och sedan växelvis delade på ruvningen. Bilden visar tio små duniga knipungar.

På ett underlag av befintlig trämull i bohålet eller i uppspikade knipholkar inlagd träspån, lägger honan i april de 8–12 blågröna ägg som omges med en krans av dun.

När ungarna sedan har kläckts så försöker honan locka ut dem ur holken för att sedan promenera ner med dem till sjön. Kan hon inte locka ut ungarna så går hon in i boet och knuffar helt sonika ut dem. I äldre fågelböcker berättas det att om boet ligger högt upp så kan hon ta ungarna och klämma fast dem under hakan med näbben och sedan flyga ut med dem en efter en, detta sker vanligtvis nattetid. Bilden visar tio små duniga knipungar.

Kabbleka eller kabbeleka är en vacker men giftig växt tillhörande familjen ”Ranunculaceae”.

Familjen har 58 släkten och omkring 1750 arter i världen medan det i Sverige finns 17 släkten och över femtio arter, flera av dessa är inte inhemska men de odlas ofta och förvildas lätt.

”Lika lysande som vanlig, gör sig Kalflekan strax bemärkt och bildar till och med ett utmärkande drag i växtligheten om våren på stränder och våta ängar eller vid bäckar. Den växer der sällskapligt, i stora massor, stundom så täta att hela ängar bli alldeles klädda med de stora, höggula blommorna.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I”, av C. F. Nyman år 1867.