Våren vid Skillingaryds dämme

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Våren vid Skillingaryds dämme del 15

Våren vid Skillingaryds dämme del 15, en naturkrönika i 21 bilder om
grusbjörnmossa, nickmossa och hårbjörnmossa samt en och annan
fågel, svamp och fjäril förstås.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, dagen innan skärtorsdagen
2011.

Tänk vilket härligt material att, som fågel, få använda till att bygga sitt
rede med. Kaveldunet har verkligen gått i frö. Många nya kaveldun
kan det bli av alla dessa frön.

Krickan, eller förr krickanden, ”Anas crecca”, som vi ser på bilden är
en av våra, i folkmun, så kallade ”småänder” och tillsammans med den
relativt ovanliga årtan, ”Anas querquedula”, tycks dessa båda änder i
äldre tider ha sammanblandats och tyvärr jagats utan urskillning.

Låt mig få bjuda Er på några vackra bilder på stenskvättan, en mycket
vacker fågel som blir allt vackrare i det sneda och mättade kvällsljuset
denna skärtorsdagskväll.

Stenskvättans latinska namn, ”Oenanthe oenanthe”, betyder ungefär,
”ankommer när vinrankan blommar”.

Hanen hos stenskvättan är grå på ryggen med svarta vingar och en
svart mask över ögat medan undersidan är ljust rostfärgad till vit.
Honan mer brunaktig i samma mönster.
Stenskvättan sitter ofta bugande och knixande på stenar och
gärdsgårdar samt flyger lågt över marken och visar då den vita
övergumpen, och den svart och vit-tecknade stjärten.

Stenskvättan häckar förhållandevis vanligt i hela Sverige och vill gärna
ha lite öppen terräng med uppstickande stenar eller bergknallar, precis
som vid Skillingaryds dämme. Den förekommer även långt upp i
fjällvärlden vilket gör stenskvättan till en av de mest spridda arterna i
Sverige. Stenskvättan övervintrar ända ner i tropiska Afrika.

Stenskvättan lever i huvudsak av insekter som håller till på, eller nära,
marken. Sången är en gnällig liten drill och i flykten hörs ett
smackande läte.

Stenskvättan bygger sitt bo i stengärdsgårdar, under stenar, eller i
jordhål och det är byggt av strån, rottrådar och mossa samt fodras
sedan med fjädrar.

Under 1900-talet har stenskvättan minskat i Sverige och denna
minskning kan i första hand kopplas till de förändringar som skett i
jordbrukslandskapet, där inslaget av stenrösen, stengärdsgårdar och
dikeskanter minskat allt mer, därför är platser som Skillingaryds
dämme ”guld värda”!

Hårbjörnmossa, ”Polytrichum piliferum”, hittar man i hela landet på
jord på hedar, hällmarker, klippor och i liknande miljöer. När man tar
på bladen känns de som barr, vilket beror på att björnmossblad har en
tjock och bred nerv med höga längsgående lameller. Lamellsystemet
förhöjer effekten av bladens fotosyntetiserande vävnad.

De vackert röda skaften och sporhusen ger ett färgsprakande inslag i
naturmiljön.

Denna något mediokra bild på den lilla nickmossan, ”Pohlia nutans”,
som förekommer på marken, men också på stenar, murkna
trädstammar och stubbar är en vacker kombination av färger. Den
förekommer i hela landet och bildar större eller mindre tuvor och
mattor. Sporhusen sitter på 1–5 centimeter höga röda skaft som är mer
eller mindre hängande. På försommaren kan nickmossan färga
vidsträckta hällmarker vackert ljusgröna och de röda skaften
kontrasterar då mot det gröna sporhuset.

Här ser Ni ytterligare en vanlig art mossa vid Skillingaryds dämme, nu
i skepnad av en liten grusbjörnmossa, ”Pogonatum umigerum”, även
denna med vackert röda skaft och sporhus. Böj Er ner för ett ögonblick
och njut av denna lilla vackra mossa!

Även i år har kanadagåsparet valt att lägga sitt bo invid stubben på ön.
Hon är nästan omöjlig att se men hennes vita ”haklapp” och
blinkningar avslöjar henne.

Som vanligt ligger hon blixtstilla men har hela tiden ett öga på mig,
hon vet och registrerar varje rörelse jag gör och för att inte störa väljer
jag att gå min väg efter ett par bilder till.

Här ligger hon relativt säkert och är samtidigt väl bevakad av sin hane.
Det behövs, tyvärr, för många är de som skulle vilja komma åt deras
ägg.

Plötsligt händer det något, jag fattade inte riktigt vad, men snabbt är
hon på benen och ”skäller” ljudligt samt intar hotposition och då vill
jag ogärna vara den som är målet för irritationen då även den kraftfulle
hanen är på ingående.

Starrar är fleråriga örter, ibland upp till en meter höga men oftast
mycket lägre, enbyggare eller sällan tvåbyggare. Stråna är vanligtvis
trekantiga och massiva. Bladen är gräslika, oftast tydligt riktade åt tre
håll. Blommorna är enkönade, i särskilda han- och honax, eller
ordnade i ax där han- och honblommor sitter tillsammans, ibland med
hanblommor underst och honblommor överst, ibland dock tvärtom.
Blomman sitter i vecket av ett axfjäll och så kallat kalkborst saknas.
Hanblommorna är oftast med tre ståndare och honblommorna är
omgivna av ett blåsformigt förblad, ett så kallat fruktgömme. Stiftet är
ett medan märkena är två eller tre. Fruktgömmena varierar i form och
färg samt är kala eller sällan håriga. Frukten är en plattad eller
trekantig nöt som är innesluten i fruktgömmet. Kromosomtalen
varierar. Bilden visar blommande pillerstarr, ”Carex pilulifera”.

Särskilt honaxens och fruktgömmenas utseende är viktigt att studera
för att skilja starrarterna åt. Blommande exemplar, som på bilden, är
många gånger svåra att identifiera. Genom att studera axens byggnad
kan identifieringen underlättas och släktet brukar ofta indelas i
artificiella artgrupper. Ordet ”Carex” var hos romarna en allmän
beteckning på örter med taggiga blad eller på täta snår. I franska
språket finns ett motsvarande ord, ”garrigue”, som beteckning på en
vegetationstyp vid Medelhavet som just består av täta busksnår.

Släktet starr, Carex, har omkring 1000 arter varav ett hundratal
förekommer i Sverige, många av dessa endast i fjälltrakterna och det
övervägande antalet arter lever på sanka marker, dock inte bildens
pillerstarr, ”Carex pilulifera”.

En skålröksvamp, ”Lycoperdon bovista”, från svamphösten som gick.
Det finns dock fortfarande mängder med ”rök”, det vill säga sporer,
kvar i svampen.

I min förra krönika skrev jag om ”Jordens ögon”, blommorna och det
är väl inte fel att säga att de vackert färgade fjärilarna är ”Jordens
ädelstenar”. Här flyger en, förmodligen övervintrad, nässelfjäril,
”Nymphalis urticae” eller ”Aglais urticae”, vilket är en av Sveriges
vanligare och färgstarkare dagfjärilar.

Nässelfjärilen, på bilden, och den vita rapsfjärilen är de vanligaste av
Sveriges dagfjärilar, den är också vanlig i hela Europa. I de södra
delarna av Sverige uppträder den i minst två generationer per år, varav
den sista övervintrar och det är förmodligen en sådan som vi ser på
min bild. Flygtiden varar hela den mildare delen av året och de
övervintrande fjärilarna kan lockas fram ur sina gömställen till och
med mitt i vintern vid blidväderperioder, om solen skiner varmare än
vanligt.

Larverna som lever många tillsammans på nässlor, har på ryggen sju
rader greniga taggar och är svarta, ibland enfärgade, men oftast med
bredare eller smalare längsgående gula band och strimmor.

Pupporna har taggar och knölar och växlar i färg från mörkt gråbrunt,
med eller utan guld- eller silverglänsande fläckar på ryggen, till
mycket ljust gröngult med guldglans över hela kroppen. De hänger
med huvudet nedåt på väggar och plank, mera sällan i nässelsnåren.

Nässelfjärilen pollinerar bland annat pipdån.