Våren vid Skillingaryds dämme

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Våren vid Skillingaryds dämme, del 16

Våren vid Skillingaryds dämme, del 16, en naturkrönika i 14 bilder om
när värmen kom åter och försommarkvällen ånyo blev ljum och skön.
Text och foto, Dan Damberg Skillingaryd, dagen innan Skillingaryds
vårmarknad 2011.

Den vackert gula växten sommargyllen, ”Barbarea vulgaris”, får inleda
denna naturkrönika inte minst för att den har prefixet ”sommar” i sitt
artnamn. Sommar var verkligen det rätta ordet denna ljuvligt ljumma
kväll vid Skillingaryds dämme.

”Vanliga Vinterkrassen uppträder gerna sällskapligt, icke sällan t. o. m.
ganska talrikt, och är rätt prydlig med sina många höggula blommor
och glänsande-mörkgröna blad…
…Bladens smak är skarp, men temligen obehaglig. De kunna dock i
brist på bättre, såsom goda mot skörbjugg, nyttjas till sallat, särdeles
under vintern, emedan växten, om den sås på hösten, bibehåller bladen
gröna till och med under snön. Om sommaren äro de för grofva.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Dagens bildserie handlar om drillsnäppan, ”Actitis hypoleucos”, vilket
ungefär betyder ”den som är vit under och som lever vid stranden”.
Drillsnäppan beskrevs taxonomiskt första gången år 1758 av Carl von
Linné och han beskrev den då som ”Tringa hypoleucos”.

Drillsnäppan är en gråbrun vadare som ofta går med en lite hukad
ställning och gungar konstant med bakkroppen. Den har också en
typisk vana att flyga lågt över vattnet med fladdrande vingar och under
flykten ser man då även att den har ett ljust vingband.

Drillsnäppan finns allmänt i hela landet och är ofta den enda vadaren
vid många insjöar och åar. Den föredrar steniga stränder, vilket min
bild visar, och lever av insekter, kräftdjur och blötdjur. Lätet är ett
vasst ”hidi-didi” som ofta hörs under flykten. Boet placeras på marken
gärna en liten bit från vattnet, gärna på holmar och öar, bland bärris
eller annan skyddande vegetation.

Namnet drillsnäppa användes första gången år 1834 och ”Drill”
kommer av artens karaktäristiska flyktläte. Arten har även kallats för
snäppa, strandvipa, beckasin och strandsittare.

Drillsnäppan tillhör den stora grupp av arter som först beskrevs från
Sverige av Olof Rudbeck på hans lappländska resa sommaren 1695
men med största sannolikhet har drillsnäppan en betydligt längre
historia än så. Förmodligen tillhör den en grupp av arter som
invandrade allra först efter det att inlandsisen släppt sitt grepp, det vill
säga cirka 12 000-10 000 år före nu.
Drillsnäppan är en av de allra mest spridda fågelarterna i Sverige med
häckningar från södra Skåne ända upp till Treriksröset i norr. Den
tillhör också de vanligaste vadararterna i Sverige och det uppskattade
antalet är någonstans mellan 75 000-150 000 par.

Drillsnäppan häckar allmänt längs steniga och grusiga stränder, gärna
med ett visst sandinslag, längs rinnande vatten och vid näringsfattiga
sjöar. Under senare tid har drillsnäppan på många håll, bland annat i
Norrlands inland, funnit sig väl tillrätta vid större diken längs de
otaliga skogsbilvägar som genomkorsar vårt land.

I slutet av april och i maj återkommer drillsnäppan till sina
häckningsplatser. Boet är en grop i marken fodrad med strån, torra löv
eller barr och ligger ofta på sluttande mark, vanligen ett stycke från
strandkanten, bland bärris, stensöta och bergslok, i skydd av en
grangren eller under ett valv av fjolårsgräs eller starr. Ofta återkommer
drillsnäppan till samma strandparti år efter år.

Förvånansvärt snart efter ankomsten har honan lagt en full kull. De
fyra äggen är gulaktiga med en svag röd ton och med grå och brunröda
fläckar. Båda könen ruvar, hanen dock mest, och ruvningstiden är 21
dygn. Blir drillsnäppan störd under ruvningen lämnar hon ofta boet i
god tid och spelar sedan skadad för att locka bort eventuella
fridstörare.

När äggen kläcks följer de små drillsnäppeungarna båda föräldrarna,
men redan efter någon vecka ger sig honan av söderut och lämnar över
ansvaret till hanen. Födan består vanligtvis av insekter men, särskilt
under flyttningen, även av små kräft- och blötdjur.

Drillsnäppan flyttar ensam eller i mindre sällskap och sträcket sker
såväl under dagen som under natten, huvudsakligen dock under natten.
Vinterkvarteren ligger i sydvästra Europa och Afrika, ända ner till
kontinentens sydspets. Sträcket sker från slutet av juni då honorna
flyttar, ända till oktober då hanarna och ungarna flyttar.

Den lilla buskskvättan sjöng sin något knaggliga och hackiga sång från
fjolårsvassen och jag tyckte att den hade ett ovanligt brett, vitt
ögonbrynsband, eller?

Man är inte helt överens om vilken familj buskskvättesläktet tillhör,
tidigare ansågs släktet tillhöra familjen trastfåglar, ”Turdidae”, men
idag vill vissa placera släktet i familjen flugsnappare, ”Muscicapidae”.

En födosökande dubbeltrast, ”Turdus viscivorus”, hoppar omkring i
vägkanten på lite avstånd och dess föda utgörs mestadels av maskar,
larver, insekter samt olika slags bär. Den tycks ha en förkärlek för
mistels bär och ett äldre svenskt namn för dubbeltrast är därför
misteltrast. Detta namn brukas fortfarande i många olika språk som
exempelvis engelskans ”Mistle Thrush”, och tyskans och danskans
”Misteldrossel”.

Misteln, ”Viscum album”, är Sveriges enda trädlevande parasit. Den är
regelbundet gaffelgrenig och exemplaren blir med tiden stora och
klotformiga med en diameter av ungefär en meter. Bladen är motsatta
och vintergröna, blommorna är insektspollinerade, oansenliga och
sitter gyttrade i grenvinklarna. Misteln har skilda han- och
honexemplar och de vita saftiga bären bildas endast på de honliga
exemplaren. Frukterna äts av fåglar, till exempel bildens dubbeltrast,
och fröna passerar sedan ut med spillningen. Eftersom fruktköttet är
klibbigt och segt bildas långa strängar som fastnar vid tunna kvistar i
träden där fröna kan gro. Misteln kan vara svår att upptäcka i
trädkronorna, men eftersom de är vintergröna är de mycket lättare att
hitta under vintern. Misteln förekommer huvudsakligen i Mälardalen
och i östra Småland där den växer framförallt på lind, ”Tilia cordata”,
och lönn, ”Acer platanoides”, men andra träd som aplar, hagtorn och
popplar kan också vara värd för mistlar. Den första fynduppgiften
publicerades redan år 1638. Av de klibbiga bären gjordes förr i tiden
ett lim med vilket man fångade fåglar och Carl von Linné skriver så
här om detta i ”Flora Svecica” år 1755, ”fåglarna träckar till sin egen
olycka”. Asaguden Balder skall enligt sagan ha dödats av en mistelpil
sedan allt annat i världen avkrävts löfte att inte skada honom. Misteln
ansågs förr besitta magiska egenskaper och man hängde upp mistlar i
huset som skydd mot ont i allmänhet och vådeld i synnerhet. Seden att
kyssas under en mistel kommer från England där den är känd sedan
1700-talet. Mistel är för övigt Västmanlands landskapsblomma.
Artnamnet ”album” är latinets ord för vit och syftar på frukternas färg.

”Mistelns egenskap att tjena till slagruta, hvarmed förborgade skatter
kunna upptäckas, omtalas mycket af allmogen, men få eller inga känna
numera greppen.”

R. Dybeck enligt C. F. Nyman, ”Utkast till svenska växternas
naturhistoria I” år 1867.

Så åter till dubbeltrasten, sången hos dubbeltrasten liknar koltrastens
sång men är kortare samt gällare och fortfarande efter ett stort antal år
som fågelskådare, närmare bestämt fyrtio, ”hemska tanke”, har jag
ibland svårt att skilja deras sång åt, dock är dubbeltrastens lockläte, ett
torrt klanglöst surrande ”trrrr” eller ”zrrrr”, lätt att lära sig.

Det är parningsritualer på gång hos de ovanliga och vackra rörhönsen,
”Gallinula chloropus”, och bilden visar, påstår jag, en hona som leder
och lockar en hane som villigt följer efter. Normalt går det dock inte
att i fält skilja hane och hona åt.

Rörhönan har även kallats för sumphöna, vattenhöna och grönfotad
sumphöna och första gången som rörhönan observerades i Sverige var
i Uppland så sent som år 1784. Det dröjde sedan 100 år innan arten
blev lite mer allmän. Fågelns latinska namn, ”Gallinula chloropus”,
betyder ungefär, ”grönfotad liten höna”.

De vanligen fem till elva rörhöneäggen är brunaktigt vitgrå med
rödaktiga och askblå fläckar. De läggs i april eller maj och ruvas av
båda föräldrarna mellan 19-22 dygn och ungarna är beroende av sina
föräldrar i cirka fem veckor. Rörhönan lägger ofta två kullar vilket kan
betyda att ett rörhönepar kan få fram hela 22 ungar per
häckningssäsong. Det svenska beståndet av rörhöns uppskattas, trots
detta, idag bara till mellan 2000-4000 par.