Våren vid Skillingaryds dämme

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Våren vid Skillingaryds dämme, del 17

Våren vid Skillingaryds dämme, del 17, en naturkrönika i 21 bilder om
en våtmark som har potential och som bara blir allt bättre och bättre.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, vårmarknadsdagen, den 7
maj 2011.

Plötsligt ser jag något jag aldrig sett förut vilande i gräset i södra delen
av första dammen. Det är en relativt liten och mycket vacker mätare av
okänd art och efter att ha konsulterat Niklas Johansson på länsstyrelsen
i Jönköping visar det sig vara en rödlistad Allmän purpurmätare,
”Lythria cruentaria”.

Allmän purpurmätare, ”Lythria cruentaria”, rödlistad som NT, vilket
betyder ”Nära hotad”. Framvingarna är vanligen olivgrönaktigt
ockragula med två distinkta purpurröda tvärband, det yttre och bredare
bestående av två linjer som vanligen är sammansmälta men gaffellikt
förgrenade vid framvingekanten. Bakvingarna är varmt orangefärgade,
ofta med ett svagt tvärband och vanligen svartpudrade närmast
bakkroppen och mot ytterkanten. Ibland är även framvingarna varmt
orangefärgade och de purpurröda banden är då ofta smalare.
Vingspann 19-23 mm.

Redan under 1800-talet var allmänna purpurmätaren känd från stora
delar av landet, med nordgränsen i södra Lappland. Fram till 1940-talet
var arten påträffad i alla landskap söder om Uppland, utom på Gotska
sandön, vidare i Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Västerbotten,
Norrbotten och Lule lappmark. Under den påföljande tioårsperioden
kunde Västmanland, Värmland och Ångermanland läggas till. Endast
Medelpad har senare tillförts som nytt landskap, vilket kan vara väntat
med en huvudsakligen dagaktiv och kulturbunden art där hjälpmedel
som UV-ljus saknar betydelse. Arten är inte typiskt sydlig, utan
snarare främst utbredd i områden med en lägre årsnederbörd. I
nederbördsrikare områden, såsom på västkusten från Halland till
Bohuslän, är den normalt sällsynt och ökar endast efter torra solrika
somrar. I Västerbotten, Degerfors uppges den ha varit sparsam, men
påträffad årligen mellan 1934-1948. I Dalarna var den ganska sällsynt
också under första hälften av 1900-talet och endast funnen på sju
lokaler, nordligast på Romme hed. I Gästrikland, Gävle och Strömsbro
påträffades den 1939, men inte alls under den följande tioårsperioden. I
Uppland, Älvkarlebytrakten, påträffad endast lokalt åren 1939, 1941,
1942 och inte under övriga år i perioden 1937-1944.

Arten är fortfarande utbredd och i vissa delar av södra Sverige med
mer stabila populationer, främst i vissa kustområden och på Öland och
Gotland. Populationerna fluktuerar dock kraftigt med väderleken under
olika säsonger. I mellersta och norra Sverige har arten minskat starkt
och troligtvis är förmågan till återkolonisering vid lokala utdöenden
idag starkt begränsad i dessa delar. Förekomsten är överallt starkt
lokaliserad till ofta starkt begränsade arealer av torra marker, men
under gynnsamma år kan populationerna vara individtäta.

Allmänna purpurmätarens huvudsakliga värdväxt är bergsyra, ”Rumex
acetosella”, inklusive underarten rödsyra, ”Rumex acetosella
tenuifolius”. Bergsyra växer i södra Sverige främst på torrängar på
sandmark, på klippängar och avsatser med tunt jordtäcke, men även på
torvtak, potatisland och ruderatmark. Växten konkurrerar
framgångsrikt även på surare markunderlag med gles vegetation. I
övrigt är den konkurrenssvag genom stort ljusbehov och
groddplantornas mycket långsamma utveckling. Larverna kan även
leva av ängssyra, ”Rumex acetosa”, där denna växt, vilken har en
bredare fuktighetstolerans, växer i samma miljöer som bergsyra.
Fjärilen uppträder i södra Sverige med två generationer per säsong,
från slutet av april till början av juni och från slutet av juni till början
av augusti. Nordgränsen är något osäker, men två generationer per år
har åtminstone konstaterats i Närke, Västmanland, Dalarna och norra
Uppland. Andra generationen är inom hela utbredningsområdet mer
individrik, vilket gör att den första generationen lättare förbises.
Fjärilen är främst dagaktiv och lockas mer sällan till UV-ljus. Äggen
placeras enstaka, eller i staplar med flera på varandra, på värdväxten.
Larvutvecklingen infaller under juni och från augusti till september.

Allmänna purpurmätaren missgynnas kraftigt av upphörande
beteshävd av torrängar på sandmark och i klippterräng. Den hotas
främst av igenväxningen, men även av igenplantering av torrängar på
sandmark. Gödsling av torrängar är starkt negativt för den ursprungliga
torrängsfloran, medan betesdjurens naturligt spridda gödsel vanligen
har en positiv effekt på artvariationen, främst i växtsamhällen på
utmarksbeten på sura bergarter. Torrängsfloran har länge påverkats av
atmosfäriskt kvävenedfall och idag förefaller gödningen ha passerat en
kritisk gräns där ohävdade torrängar i högre grad koloniseras av
kvävegynnade, mer högväxta växtarter, bl.a. hundkäx. Vidare har
införseln och långsam naturlig spridning av flera mer högväxta
växtarter bidragit till försämring av habitatet torräng för arter som
kräver soluppvärmning av markytan. Torrängar är hemvist för ett stort
antal rödlistade fjärilar och allmänna purpurmätaren förefaller vara en
bra signalart för områden med lång kontinuitet, då den under de
senaste trettio åren främst påträffats i miljöer med andra skyddsvärda
arter.

Det kanske inte var den bästa platsen att sätta sig på för denna vackra
vinbärsfuks med tanke på dess kamouflagemönster i förhållande till
bakgrunden men den njuter nog bara av värmen.

Vinbärsfuksen, ”Polygonia c-album”, är en dagfjärilsart i familjen
praktfjärilar. Den är ganska allmän i Sverige ända upp till Lycksele
lappmark. Fjärilen har ett vingspann på 40 till 50 millimeter och har
mycket flikiga sidokanter på vingarna, vilka på ovansidan är rödbruna
med mörka mönster medan de på undersidan är svarta eller
brunmarmorerade med en vit c-teckning på bakvingen.

Vinbärsfuksen flyger i skogsgläntor, parker och trädgårdar från juli till
september, samt på våren efter övervintring från april till juli. Honan
lägger äggen ett och ett på värdväxten som oftast är sälg, alm, humle,
brännässla, hassel och vinbär. Vinbärsfuksen förekommer ganska
allmänt i större delen av Norden utom i fjällen och i de boreala
barrskogsområdena. Den finns i Europa, Nordafrika och vidare österut
genom Asien till Japan.

Ännu en ny art för mig vid Skillingaryds dämme i den snabba och
vackra bruna sandjägaren, ”Cicindela hybrida”, som här kommer att ha
mycket goda jaktmarker.

Nu ska Ni få se en märklig serie bilder på en extremt försiktig badare i
formen av en trädpiplärka, ”Anthus trivialis”, vilket faktiskt betyder,
”vanlig blomma”. Trädpiplärkan är en smäcker och långstjärtad
piplärka med köttfärgade ben och som namnet antyder så sitter den
oftare i träd än andra piplärkor. Den har tunna streck på kroppssidorna
som ofta är tunnare än de på bröstet.

Trädpiplärkan är allmänt i hela landet dock med en koncentration till
de södra delarna. Den äter insekter, med en förkärlek till gräshoppor.
Arten har en sångflykt som ofta startar från en gren, sedan stiger den
intensivt sjungande brant uppåt på fladdrande vingar för att sedan dala
eller singla nedåt med utbredda vingar och uppåtriktad stjärt, för att
sedan landa i ett annat träd. Dess bo placeras undangömt på marken
bland grästuvor, bärris eller annan skyddande vegetation.

Namnet trädpiplärka användes första gången år 1824. ”Träd-” syftar på
att arten vistas i skog under häckningen och dess vana att sitta i
trädtoppar. Mycket lite är känt om trädpiplärkans tidigare utbredning
och antal i Sverige men artens förkärlek till glest skogsbevuxna marker
antyder dock att den borde ha varit mycket vanlig såväl i 1800-talets
hårt utnyttjade kulturlandskap som i den kreatursbetade skogen. Idag
beräknas det svenska beståndet till mellan 3 500 000 till 7 000 000 par,
vilket gör den till en av våra allmännare häckfåglar. Man finner den
över hela Sverige ända upp till fjällvärldens björkskogar.

Trädpiplärkan är liksom flera andra piplärkor besvärliga att
artbestämma på dräktkaraktärerna, men lätena är lättigenkännliga och
ofta har man god hjälp av vistelseorten och beteendet. I varje fall under
häckningstiden finner man finner man trädpiplärkan i skogsmarker
medan de övriga arterna är mer bundna till öppen terräng.

På våren återkommer trädpiplärkan från sina vinterkvarter i slutet av
april i södra landet och i slutet av maj i norr. Den slår sig ned i skog av
mycket olika slag, men förutsättningen är att skogen inte är allt för tät.
En miljö som tycks passa den förträffligt tycks vara de karga och glesa
tallskogarna på hällmarker.

Trädpiplärkans bo byggs i någon fördjupning i marken, ofta i skydd av
stjälkar, gräs, blad och gärna rikligt med mossa. Vanligen bekläs balen
invändigt med hår. Äggen är i regel fem till antalet, mer sällan fyra
eller sex. Upp till åtta ägg har dock observerats. De är synnerligen
varierande i färg och färgteckning. Grundfärgen kan vara vit, grå, blå,
grön, brun eller röd. Äggen är normalt fläckade även om helt ofläckade
förekommer.

Honan sköter ensam ruvningen som varar i tretton till fjorton dygn.
Hannen har observerats ge henne mat under ruvningen, men detta
tycks icke vara en regelbunden företeelse. Ungarna matas sedan av
båda föräldrarna. De stannar i boet omkring tolv dagar.

Även om trädpiplärkan förekommer i skogsområden, söker den helt sin
näring från marken. Observationer från Tyskland visade att födan till
större delen utgjordes av gräshoppor. Det är tveksamt om detsamma
kan gälla för vårt land. Man kan säga att insekter säkerligen utgör
huvudfödan.
Redan i augusti och september flyttar trädpiplärkan till tropiska Afrika.

Nybadad och fin flyger trädpiplärkan upp och sätter sig på taket till
utsiktstornet, allt för att visa hur fin den är. Sin sång, som ni ofta hör
när ni går i skog och mark är en högljudd och omisskännlig melodisk
ramsa, då den spelflyger från ett träd ljuder från flyktens högsta punkt
ett ”tsitsitsivisvisvis”, sedan följer en drill och i glidflykt vänder sedan
fågeln med stelt utspärrade vingar under högljudda och något utdragna
”sia sia sia sia” tillbaka till utgångspunkten eller en annan sångplats.

Under hela den tid som jag tillbringade med trädpiplärkan så flög den
lilla drillsnäppan fram och tillbaka lågt över Lagans vatten ivrigt
”hiddidiande”, den har uppenbarligen beslutat sig för att häcka här i år
också.

Buskskvättan sjunger från en av ornitologernas hållare för slöjnäten
och kanske kan den få en ring på sitt ben någon gång under denna
häckningssäsong.

Ytterligare en ny art för mig vid Skillingaryds dämme, den ståtliga
grönbenan, ”Tringa glareola”, har mellanlandat i damm nummer tre.
Den har ett karakteristisk trestavigt visslande flyktläte som låter
ungefär som ”jiff-iff-iff” och den varnar med ett envetet upprepat
”ipp-ipp-ipp-ipp”. Grönbenan kallades förr ”grönbent snäppa” men
även ”kärrsnäppa” vilket idag är det svenska trivialnamnet för en helt
annan vadare nämligen ”Calidris alpina”.

Grönbenan, ”Tringa glareola”, är en art i fågelfamiljen snäppor och är
en ganska liten vadarfågel som blir mellan 20–22 centimeter lång.
Grönbenan har grå- och brunspräcklig rygg, vit mage och långa,
gulgröna ben.

Grönbenan finns i Europa och Asien och i Sverige lever den i hela
landet men är vanligast i Norrland. Den är en flyttfågel som tillbringar
vintern i tropiska områden i Afrika och kommer tillbaka till Sverige i
april och maj.

Fågeln häckar vid våtmarker i skogar, gärna vid sjöar eller kärr och
den gömmer ofta sitt bo i en grästuva. Fågeln äter insekter, små
kräftdjur, växtdelar och frön som den plockar i grunt vatten eller lerig
jord.

Återigen är den mindre strandpiparen tillbaka men kanske blir det som
tidigare år, den drar vidare av någon okänd anledning. Skillingaryds
dämme borde vara den perfekta häckningsplatsen för den men något
stör dem, kanske är det vi besökare, till fots eller i bil, kanske är det
hundar, korpar, kråkor, fiskmåsar och gråtrutar eller varför inte
minkarna som tyvärr ses med jämna mellanrum i dammarna.

Häckningstiden för den mindre strandpiparen varar från april till juli
och boet är bara en urholkning i marken som inreds med växtdelar och
annat. Honan lägger fyra ägg som genom sitt färgmönster är mycket
väl dolda. Båda föräldrar ruvar äggen i fyra veckor tills de kläcks och
om en fara närmar sig lockar föräldrarna inkräktaren i en annan
riktning med avledningsbeteenden för att skydda ungarna.

Jag håller verkligen tummarna för att de ska lyckas genomföra en
lyckad häckning i år, 2011.

PS!

Det ligger två gamla bildäck i den torra fjärde dammen samt en hel del
annat skräp i form av papper, flaskor och rester från
”makkdånaldsliknande” platser i och kring dammarna. Det skulle vara
jättebra om någon från kommunen ville vara vänlig och ta bort detta
ety det stör denna mycket vackra och spännande miljö, att det sedan
finns besökare som slänger mängder med gamla fimpar och snuspaket
i området är ju en helt annan sak, eller!?