Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Västkusten.
Västkustsommar, del 1
Västkustsommar, del 1, en natur- och kulturkrönika i 13 bilder från
Svea rikes västra kust, om biologisk mångfald, sand och klippor och
salta havsstänk.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av juli månad år
2014.
Det märks så sakteliga att hösten är i antågande, aftonhimlen vid
Ugglarp är full med svalor, mest bildens ladusvalor.
De sitter i långa rader på ledningar utmed vägen ner till stranden och
deras mål är just nu att äta sig starka inför flytten söderut, för de
övervintrar verkligen inte på sjöbottnarna som var en uppfattning
under bland annat Carl von Linnés tid.
Stranden vid Ugglarp är full med ungfåglar av bland annat bildens
skrattmås och årets häckning har uppenbarligen fallit väl ut.
Det är ett kraftigt högtryck som parkerat över Sverige under några
veckor med sol och hög värme. Högtrycket gör även så att det blir
mycket strand då det pressar ut vattnet längre ut i Kattegatt och
Skagerack.
Spåren efter sandmaskarna, ”Arenicola marina”, syns tydligt vid
lågvatten. Det är en havsborstmask som lever nedgrävd i sandiga
bottnar, precis som på bilden.
Havsborstmasken förekommer längs nordöstra Atlanten och
Nordsjöns kuster ner till Medelhavet.
Den finns på bottnar i grunda vatten och i tidvattenzonen och blir
cirka 20 centimeter lång och det rör den gräver och lever i är U-
format.
Öronmaneterna finns som vanligt i stora antal vid västkusten på
somrarna och i år är inget undantag.
Öronmaneten, ”Aurelia aurita”, är en art i ordningen skivmaneter. Den
är mellan 15–40 centimeter i diameter och glasklart genomskinlig med
lätt blåaktig eller skär ton.
Namnet kommer av de fyra öronformiga, rosarödaktiga könsorganen.
Nässelcellerna är svaga och irriterar inte människohud och
öronmaneten äter planktonorganismer.
Plötsligt står det en vackert sommarröd myrspov på stranden i Ugglarp
och i det mättade kvällsljuset blir den nästan osannolikt lysande röd.
Myrspoven, ”Limosa lapponica”, är en art i fågelfamiljen snäppor.
Den är mellan 37-39 centimeter lång och har lång, något uppåtböjd
näbb.
I sommardräkt är hanen roströd på undersidan, medan honan har svagt
röd ton. I vinterdräkt är dock båda gråspräckliga med vit undersida.
Arten häckar på tundran i nordligaste Europa, Asien och Alaska, i
Sverige bara med några få par längst i norr, och övervintrar vid kuster
i västra Europa, Afrika, södra Asien och Australien.
Den rastar vid södra Sveriges kuster under flyttningen, till exempel
som här i Ugglarp, mellan Falkenberg och Halmstad.
En vacker, stilla och rofylld bild när solen håller på att sänka sig under
horisonten, havet är stilla, vinden har mojnat och naturen går så sakta
ner i viloläge.
Bildens lilla växt heter grodtåg, ”Juncus ranarius” på latin, och har ofta
betraktas som en underart eller varietet av vägtåg, ”Juncus bufonius”,
som den mycket liknar.
Grodtåg växer, som här, på sandiga havsstränder och är ganska vanlig.
Den är funnen vid alla våra kuster men utbredningen är ofullständigt
studerad.
Artnamnet ”ranarius” kommer av latinets ord ”rana” för ”groda” och
anspelar på den fuktiga växtplatsen.
Växten på bilden heter blåmålla, ”Chenopodium glaucum”, och en
ettårig, ofta nedliggande ört som vanligen har rödstrimmig stjälk,
precis som min bild visar.
Blåmålla förekommer mest i Sydsverige, från Skåne till Uppland, men
har påträffats tillfälligt även på andra håll. Den växer på kväverika
marker som vid gödselstackar och på fet matjord i trädgårdsland och
på ruderatmark. Den är ganska ovanlig men kan i vissa områden vara
ganska talrik.
Spjutmållan, ”Atriplex prostrata”, är en ganska lågväxt, ettårig ört med
ofta nedliggande stjälkar. Bladen sitter motsatta och är något köttiga
och ibland vitmjöliga, de har en tvärt avskuren bladbas och tandad
kant.
Spjutmållan förekommer allmänt på havsstränder från Bohuslän till
Uppland, sällsyntare längre norrut till Västerbotten.
Artnamnet ”prostrata” kommer av latinets ”prostratus” för
”nedliggande” och syftar på stjälkarna.
Bildens krypven, ”Agrostis stolonifera”, är en flerårig, variabel art
med nedliggande, knäböjda och uppstigande, eller upprätta strån.
Krypven är mycket allmän i södra och mellersta Sverige, mer ovanlig
norrut. Den växer på alla slags fuktiga platser, som stränder, diken,
fuktängar och vägkanter.
Avslutningsbilden för denna gång blir på den vackra strandastern, ,
som är en ett- till flerårig, kal havsstrandsväxt som ofta växer i små
tuvor. Stjälken kan bli upp till sex decimeter hög och är vanligen
rödaktig.
Den växer på havsstränder och är vanlig längs kusten, utom i de
nordligaste delarna av landet. Den växer ofta nära vattenbrynet
tillsammans med arter som strandkrypa, gulkämpar, havssältingoch
salttåg.
Vackra bilder och intressant krönika.Ser fram emot del 2