Västkustsommar, del 3

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt västkusten.

Västkustsommar, del 3

Västkustsommar, del 3, en natur- och kulturkrönika i 20 bilder från
Svea rikes västra kust, om biologisk mångfald, sand och klippor och
salta havsstänk.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av juli månad år
2014.

I denna krönika ska ni vara välkomna till naturreservatet Ullarp med
Rossängen i den vackra Vastadalen, några kilometer söder om Eftra
kyrka och ungefär lika långt öster om den omedelbara strandlinjen i
Långasand.

Naturreservat har bildats för att bevara en värdefull lövskogsoas i den
intensivt uppodlade Vastadalen. En vacker fägata leder in i reservatet
till den ekbevuxna Rossängen.

Den gamla vackra fägatan, här på nerväg till Rossängen i Ullarps
naturreservat. Fägator användes tidigare för att driva boskapen ut till
betesmarkerna.

En fägata är en tamdjursstig i skog och mark omgiven av, som här i
Ullarps naturreservat, en stengärdsgård på ömse sidor.

Under järnåldern och medeltiden låg åkrar och ängar närmast byn,
utanför tog den gemensamma utmarken vid och här släppte man sina
djur på bete.

Åkrar och ängar var väl inhägnade, idag syns dessa inhägnader som
stenrader och genom fägatan kunde man driva eller leda djuren från
bykärnan till utmarken.

Många fägator är idag i dåligt skick och markägare kan få stöd av EU,
i Sverige genom respektive länsstyrelse, till att rusta upp fägatorna.

På bilden växer storrams, ”Polygonatum multiflorum”, sedan länge
överblommad då den blommar under maj och juni. Blommorna sitter
flera tillsammans på ett nertill sammanväxt, långt skaft från
bladvecken.

Storrams korsar sig ibland med den närstående arten
getrams, ”Polygonatum odoratum”, hybriden som kallas jätterams är
högväxt och känns bland annat igen på sina korthåriga ståndarsträngar.

Storrams förekommer från Skåne till Gästrikland och den är inte så
vanlig och växer vanligen, som här, i lundar.

Marken under de vackra och ståtliga ekjättarna på Rossängen täcks
under våren av en ljuvlig vitsippsmatta och lite senare blommar bland
annat den grönvita nattviolen.

Rossängen slås varje år med slåtterbalk och utan denna skötsel skulle
många växter konkurreras ut av högväxta gräs och örter.

På de gamla ekarna växer de ovanliga lavarna silverlav, vilken jag
letade efter utan att finna denna gång, grå skärelav, vilken jag inte är
säker på och följaktligen heller inte fann samt mussellav, vilken jag
kan men heller inte fann vid mitt korta besök denna gång.

Jag kommer dock att göra nya försök att hitta dessa ovanliga lavar, var
så säker, och då ska jag presentera dessa i ord och bild för Er läsare.

I den lummiga lövskogslunden i öster finns stora mängder död och
murken ved som gynnar en rik vedsvampflora och i den skuggiga och
fuktiga miljön växer även arter som ormbär, skogsbingel, storrams och
tibast.

Den täta, snåriga skogen med gott om hålträd utgör en uppskattad
livsmiljö för många småfåglar och här häckar bland annat den
ovanliga mindre hackspetten. I vårens härliga fågelkör hörs bland
annat arter som svarthätta, trädgårdssångare och näktergal.

Vid mitt besök underhölls jag av ett antal stenknäckar som höll till
uppe i ekarnas kronor, där deras typiska, hårda ”pix-läte” hördes mest
hela tiden jag var där.

I denna gamla urholkade och döda ekstam finns ett antal fångade och
förstenade ansikten från dagar som inte längre finns. Tror ni mig inte
så se själva på nästa bild.

I förra bildens ihåliga ek finns inte mindre än 14 förtrollande och
stelnade ansikten, det sägs att dessa om natten går på inspektion i
Rossängen för att bevara och skydda detta vackra landskap. Tro det
om ni vill.

Skogen utgör sannolikt en rest av den vidsträckta, betespräglade
ekskog som tidigare växte i Suseåns dalgång. Reservatsområdet
tillhörde tidigare Ullarps by och nyttjades som betes- och ängsmark. I
reservatet finns en strövstig på 1,2 km.

Syftet med reservatet i Ullarp med den vackra Rossängen är att för
framtiden bevara en lövskogsrelikt i det intensivt uppodlade
jordbrukslandskapet i Vastaddalen.

I en av de döda ekarna sitter den vanligtvis vackert svavelgula
svaveltickan, ”Laetiporus sulphureus”, dessa exemplar har dock sett
sina bästa dagar.

På denna gamla ekstubbe växer svampen korkmussling, ”Daedalea
quercina”, en typisk svampart för just döda ekar och ekved.

En av ekarna läckte sav och genast samlades ett stort antal insekter,
som här på min bild en vacker amiralfjäril, ”Vanessa atalanta”, som är
en art i familjen praktfjärilar.

De flesta människor med ett naturintresse känner igen ett antal olika
stora och vackra fjärilar när de ser dem från ovan med vingarna
utslagna men det blir genast lite svårare när man bara ser vingarnas
undersidor.

Här sitter samma amiralfjäril som på förra bilden men med vingarna
ihopslagna och genast blir utseendet ett annat.

Den savande, läckande eken drog även till sig ett antal
bålgetingar, ”Vespa crabro”, som är Smålands landskapsinsekt.

Bålgetingen är en art i insektsfamiljen sociala getingar och det är den
största getingen i Sverige, och drottningen kan bli hela 35 millimeter
lång, alltså som ett halvt pekfinger på en vuxen person.

Bålgetingen finns i södra Sverige, främst i den sydöstra delen och är
vanlig i ekskogarna i Småland och är, som redan nämnts, Smålands
landskapsinsekt.

Bålgetingen är tyvärr hotad eftersom ihåliga träd är en bristvara och
därför bör sådana sparas när man avverkar skog.

I vårt grannland Norge är arten troligen utdöd, och på många ställen i
Europa och Asien är den sällsynt.

Förr trodde många att bålgetingen var giftigare och mer aggressiv än
andra getingar, men det stämmer inte, tvärtom är den fredlig och
sticker sällan oss människor.

Var bör ektickan växa om inte på ekar, som här på Rossängen i Ullarps
naturreservat i Halland.

Ekticka, på latin ”Phellinus robustus”, är en art i
basidiesvampordningen ”Hymenochaetales”. Den parasiterar på ek
och bildar konsol- eller hovlika, fleråriga fruktkroppar på stammar och
grova grenar av äldre träd.

Fruktkropparna är gråbruna på ovansidan med ljusare kant och
rostbruna porer och är hårda, tunga, 10–30 centimeter breda och 5–15
centimeter tjocka.

Ekticka förekommer mindre allmänt i södra och mellersta Sverige.

På en liggande eklåga mitt i Rossängen växte denna
märkliga ”tingest”, som visade sig vara en myxomycet eller
slemsvamp som kallas för sotägg, på latin ”Reticularia lycoperdon”.

Den växer på murknande träd och stockar och är dynformad, 4-5
centimeter bred, och omges av en ljus, ibland silverglänsande, vägg,
precis som på bilden. Den kallas därför ibland också för silverdyna.

Innanför väggen finns sporlagret, som först är gräddvitt men vid
mognandet mörknar.

Myxomyceter, slemsvampar är en grupp organismer i understammen
amöbor, men den systematiska ordningen är ännu oklar.

Slemsvampar omfattar cirka 1 000 arter, varav 175 finns i Sverige.
De är vanligen millimeterstora, livligt färgade slemmiga kroppar
som inte är indelade i celler.

Genom strömningar i plasman kan maskliknande slemtrådar sakta
krypa, och genom fagocytos upptar de fast föda, till exempel
bakterier, hyfer och organiska partiklar. De lever främst på fuktiga
och skuggiga ställen.

Fagocytos är för övrigt förmågan hos en cell att ta upp partiklar och
större molekyler, till exempel mikroorganismer, från omgivningen
och bryta ned dessa till mindre molekyler. Vid fagocytos omsluter
det yttre cellmembranet den främmande partikeln, för att sedan ta in
denna i cellen i form av en blåsa. Olika enzymsystem aktiveras i
blåsor inuti cellen, varvid partikeln angrips och sönderdelas.