Årets blomstervandring förlades till Stensjökvarn, några kilometer bortom Långserum i den nordvästra delen av kommunen. Här möttes vi av Ingemar och Harald Gustavsson som under tjugo års tid röjt och låtit beta sina marker. Resultatet har blivit ”fagra blomsterängar” med rik blomning av många och en del rara växter.
Ingemar och Harald guidade runt de 32 deltagarna och Lisbeth Carlsson, Gunlög Joakimson och Henrik Kullberg hjälptes åt att presentera ängens och hagens alla blommor. Bland de mer intressanta fynden kan nämnas smörboll, kornfibbla, granspira, kattfot, slåttergubbe, stenmåra och solvända. Efter vandringen i storängen och fikapaus flyttade vi oss till kvarnområdet för att se vad som växte utmed stranden och vägkanten. Där växte bl. a. vattenklöver, kråkklöver och parksmultron.
De som var intresserade fick också se kraftverket som byggdes 1918 för att förse Långserums by med elektrisk ström. Den gamla turbinen fungerar än och byggnaderna är väl bevarade i ursprunglig stil. 2009 tilldelades Stensjökvarn kommunens byggnadsvårdspris. I motiveringen står – ”Ägarna till Stensjökvarn 1:3 tar et stort ansvar för det kulturarv som de förvaltar.”
Flera av deltagarna menade att bröderna Gustavsson väl kvalar in som kandidater till ytterligare ett av kommunens pris – miljövårdspriset.
Text och foto: Lars Erik Joakimson
-
- Ingemar Gustavsson hälsar välkommen och berättar om Stensjökvarns historia.
-
- Gunlög Joakimson och Henrik Kullberg försöker reda ut botaniken.
-
- På vandring i storängen
-
- Henrik Kullberg och Lisbeth Carlsson i samspråk om vägkantens flora.
-
- Bild 5. Smörbollar -minskar i antal
-
- Bild 6. Granspira – sällsynt och rödlistad. Tillhör mulens landskap.
-
- Svinrot kallas också kornfibbla.
-
- Bild 8. Den sällsynta kattfoten tillsammans med jungfrulin.
-
- En slåttergubbe på väg upp. Minskar i antal.
-
- Solvändan växer i torrt söderläge.
-
- Henrik Kullberg examinerar femfingerört.
Det saknas åtminstone ett namn, Roland Svensson. Roland, liksom de i artikeln nämnda, delägare av gården och den som brukar marken och låter sin boskap beta öster om ”kvarnbäcken”.