Vinter vid Skillingaryds dämme, del 8

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Vinter vid Skillingaryds dämme, del 8

Vinter vid Skillingaryds dämme, del 8, en naturkrönika i 14 bilder
från en strålande solig och härlig dag när himmeln var blå och världen
kändes stor, omfamnande och inbjudande.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i början av januari 2015.

Himmeln var blå och världen kändes stor, omfamnande och
inbjudande. Det låga och mättade januariljuset gjorde så att
fjolårsvegetationen med vass och kaveldun glänste som guld under det
blå himlavalvet.

En av de tio besökande sothönsen låg och födosökte i kanten av
vegetationen och var tämligen obekymrad av min närvaro. Dessa
gäster har tillbringat ett stort antal dagar vid Skillingaryds dämme,
några stannar kvar och häcka i dammarna under våren och sommaren.

Vanligtvis drar sig sothönsen under hösten längre söderut och
övervintrar då i södra Östersjön eller längs med nordvästra Europas
kuster. De återkommer till sina häckningsområden när isen börjar gå
upp.

Namnet sothöna nämns först år 1772, men är troligen äldre än så och
”Sot-” syftar på fågelns svarta fjäderdräkt.

Arten har även kallats blåsklacka och vattenhöna och har funnits
häckande i Sverige långt tillbaks i tiden det vill säga ända sedan slutet
av 1600-talet även om den då var mycket sällsynt.

Under andra hälften av 1800-talet ökade antalet sothöns snabbt i södra
och mellersta delarna av landet och spred sig sedan allt mer upp mot
norr.

Den svenska populationen har idag uppskattats till mellan 20 000-30
000 par och sothönan är den mest lättobserverade av våra sumphöns.

I dammarna finns också ett fåtal övervintrande rörhöns vilka är nära
släktingar till sothönsen, försök att få syn på dessa om ni kan, de är
verkligen svårsedda.

Det har till och från under vintern funnits ett antal sångsvanar som
alternerat mellan Skillingaryds dämme och ån Lagan upp till
Fågelforsdammen.

På bilden ser man fem ungfåglar från sommaren 2014 samt en vuxen
sångsvan vars ålder för mig är okänd.

Sångsvanar blir könsmogna vid tre års ålder men börjar häcka först
vid 4-6 års ålder. Den äldsta kända sångsvanen blev hela 26 år och 6
månader.

Unga sångsvanar är gråaktiga liksom knölsvanarnas ungfåglar.

Bilden visar fem gråvitspräckliga juvenila sångsvanar modell 2014
samt en adult fågel som stuckit huvudet och halsen under vattnet.

Släktet ”Cygnus” dit svanarna hör utvecklades i Europa eller västra
Eurasien under miocen, och hade fram till pliocen spridit sig till hela
norra halvklotet. När södra halvklotets arter uppstod är dock oklart.

Miocen sträcker sig från runt 23 till 5,3 miljoner år sedan. Pliocen är
den geologiska epoken som inföll 5,3 miljoner till 2,6 miljoner år före
nutid.

Bilden visar en adult sångsvan till vänster och en juvenil sångsvan till
höger, det latinska namnet på dessa vackra fåglar är ”Cygnus cygnus”.

Sångsvanen är ungefär lika stor som knölsvanen med en längd på
mellan 140 till 160 centimeter och ett vingspann på mellan 205 till
235 centimeter.

Trots detta framstår sångsvanen som smäckrare än knölsvanen. Den
håller oftare, som min bild visar, halsen rak till skillnad från
knölsvanens ibland s-formade halsföring.

De juvenila sångsvanarnas fjäderdräkt är gråbrunvit och näbben är
svart och vitgul med ibland en lite anstrykning av rosa, dock ej på min
bild.

De anlägger vit fjäderdräkt under sommaren av dess första levnadsår
eller tidigt på våren under dess andra levnadsår.

Som två stora och tunga flygplan kommer ytterligare två sångsvanar
inför landning i den stora och första av Skillingaryds dämmes
dammar.

Det är alltid mer eller mindre fullt av småfåglar i den täta
bukettapelbusken alldeles bredvid matningen i nordost, här på bilden
sitter två av mer än tjugo talgoxar som vanligtvis finner föda vid här.
Andra arter är blåmes, talltita och en och annan nötväcka.

Förra sommarens svampjättar, jätteröksvamparna, har än så länge
överlevt men inbjuder inte längre till att använda som mat utan dess
uppgift är numera att fortsätta med att sprida sina sporer för artens
överlevnad.

Om man söker på nätet efter bilden sprängticka, ”Inonotus obliquus”,
hittar man annonser där svampen säljs som ”Chagapulver” till ett pris
av 189 kronor för 125 gram.

I dessa annonser kan man också läsa följande mer eller mindre
vetenskapliga så kallade sanningar, ”Chagasvampen och har
traditionellt använts i Asien och Östeuropa i många hundra år. Det
anses vara bra för det allmänna välbefinnandet och för att stärka
immunförsvaret, motverka virusangrepp och förkylningar samt ge
finare hy och hår. Schamaner i Sibirien kallar chagan för
”odödlighetens svamp”, och andra smeknamn är ”svamparnas
konung” och ”skogens diamant”.

Tro det om ni vill.

I en kornellbuske med vackert röd bark, kanske arten, ”Cornus alba”, i
familjen kornellväxter växer denna vackert orangefärgade svamp som
heter gullkrös, ”Tremella mesenterica”.

Gullkrös är en gelésvamp med gula eller orangegula fruktkroppar som
lever som parasit på skinnsvampar i släktet ”Peniophora”, däribland
på svampen tätskinn, ”Peniophora incarnata”.

Avslutningsbilden visar hur naturen gång på gång sätter hjärnan på
prov, här ser man en klibbticka, ”Fomitopsis pinicola”, med en
ovanlig form som mer påminner om formen av en fnösketicka,
”Fomes fomentarius”.

Här växer den på stammen av en levande tall i en barkskada.

På återseende!