Vinter vid Skillingaryds dämme, del 9

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Vinter vid Skillingaryds dämme, del 9

Vinter vid Skillingaryds dämme, del 9, en naturkrönika i 17 bilder
från en strålande solig och härlig dag när himmeln var blå och världen
kändes stor, omfamnande och inbjudande.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, på februari månads första
dag året 2015.

Jag visste som vanligt inte vad naturen och i detta fall Skillingaryds
dämme skulle erbjuda denna dag i vinterns sista månad februari, men
jag skulle bli mer än nöjd.

Äntligen fick jag se den skygga rörhönan så länge och så fint att jag
hann med ett antal hyfsade bilder på arten.

Här ligger den i den västra delen av den första dammen alldeles
nedanför den lilla talldungen och gav mig nästa fem minuter innan
den åter blev osynlig i vegetationen.

Rörhöna, ”Gallinula chloropus”, det latinska namnet betyder ungefär,
grönfotad liten höna, och på Carl von Linnés tid hette rörhönan
grönfotad sumphöna.

Man förstår att arten trivs i dammarna för dess favoritföda av
vattenväxter, frön, bär, insekter, maskar och sniglar finns i rikliga
mängder här.

Eftersom rörhönan inte flyttar så långt söderut påverkas den av om
vintrarna är hårda eller milda. Serier av kalla vintrar kan ge upphov
till kraftiga nedgångar av beståndet, som det sedan tar flera år att
bygga upp igen.

Rörhönan är väldigt svårinventerad genom sin anknytning till ibland
totalt igenvuxna så kallade småvatten. Det svenska beståndet
uppskattas idag till mellan 2 000 till 4 000 par.

Inte nog med rörhönan, jag fick även se den lika skygga vattenrallen
som i vinter tillbringat några veckor vid Skillingaryds dämme.

Vattenrall, ”Rallus aquaticus”, där ”rallus” möjligen kan härledas från
Ordet ”ralla” som ska betyda ”skrapare” och syfta på ett av dess läte.

Namnet har också tolkats som en latinisering av det franska ”rale
d’eau”, som direktöversatt betyder just vattenrall. Artnamnet
”aquáticus” syftar på att fågeln lever vid vatten.

Vattenrallen för ett ganska, för att inte säga mycket, undanskymt liv i
vassar kring våtmarker och slättsjöar och märks mest tack vare lätet.

Man ser sällan vattenrallen flyga och därför trodde man förr att den
och kornknarren begav sig iväg till fots om hösten men nu vet man att
den är en nattflyttare som drar till Syd- och Västeuropa i mitten av
oktober och återkommer så snart isen är borta.

I slutet av 1990-talet uppskattades det svenska beståndet till omkring
5000 par.

Här ser ni ett möte mellan de tio övervintrande sothönsen och den
likaledes övervintrande unga knölsvanen, de ignorerade varandra
fullständigt.

Namnet knölsvan användes första gången av år 1844 och är sannolikt
översättningslån från tyskans ”Höckerschwan”.

”Knöl” syftar på artens typiska näbbknöl men arten har även kallats
tamsvan och hemtamd svan.

Det har varit gott om talgoxe och blåmes denna vinter och man har
kunnat räkna dem i ovanligt stora antal framförallt nere vid
fröautomaten vid Skillingaryds dämme.

Jag får passa på att skicka en tacksamhetens tanke till alla Er som
matar våra småfåglar under vintermånaderna och naturligtvis till er
som matar vid Skillingaryds dämme.

På bilden äter en talgoxe och en blåmes av de närings- och fettrika
nötterna, allt i god grannsämja.

I den stora torrakan, minnet från den gamla tallen, på andra sidan ån,
höll en större hackspett på att bearbeta tallkottar för att frigöra de
näringsrika fröna.

Nere i sydost satt en varfågel högt upp i en annan torraka och närmre
än så kom jag tyvärr inte, dessa fåglar är mycket skygga och varska.

Varfågel, ”Lanius excubitor”, där släktnamnet ”Lanius” faktiskt
betyder slaktare. Artnamnet ”excubitor” betyder vaktpost och syftar
på varfågelns gamla funktion vid falkfångst, nämligen att varna när en
rovfågel nalkades.

I gammal folktro ansågs det vara otursbringande att se en varfågel.

Under hösten drar de flesta varfåglarna söderut och många övervintrar
i södra Sverige, medan andra flyttar ner på kontinenten.

Vad är nu detta, tänkte jag, det ser ut som en utterkana, och kanske är
det så. Utterspillning har jag sett vid ett par tillfällen tidigare vid
Skillingaryds dämme under de senaste åren.

Det har varit ett antal utterobservationer i vårt närområde under senare
år, bland annat två trafikdödade uttrar, en vid Hörle herrgård och en
vid motorvägen söder om Klevshult.

Det finns minst 12 olika utterarter i världen och den art som lever i
Sverige kallas utter, ”Lutra lutra”, och är den enda utterart som finns
naturligt i Europa.

Uttern har sin utbredning i Europa, Asien och Nordafrika och de flesta
uttrarna lever i närheten av sötvatten men kan även leva i marina
miljöer som till exempel längs Norges kust, i Skottland och på
Shetlandsöarna.

Det är tryggt att se att fotosyntesen även fungerar under vintern här
hos oss, här är det mängder med andmat, ”Lemna minor”, som står för
detta, dessutom är arten, som någon uttryckte det ”en perfekt
cellulosafri snabbväxande skitrenare”.

På hemvägen cyklade jag en sväng upp till den till stora delar
förändrade ljungheden på Skillingaryds skjutfält, man har
uppenbarligen, med en Leopardstridsvagn under hösten som gick,
hyvlat ner cirka 40 centimeter av heden och samtidigt lagt upp stora
vallar av det förflyttande materialet, och i spårsnön bredvid vägen
fanns det en hel del spår av ekorre, vilket gjorde mig glad.

Det som gjorde mig ännu gladare var att jag fann ganska stora
mängder med spår från orre som har en god stam på Skillingaryds
skjutfält i allmänhet och på ljungheden i synnerhet.

Hoppas att det fortfarande är så efter Leopardhyvlingen, jag skulle
gärna vilja höra varför man valt denna drastiska metod.

På återseende!