Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på våren.
Vintern rasat ut
Vintern rasat ut, en natur- och kulturkrönika i 23 bilder från biologins
rike i den härliga vårsolens glans.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten och slutet av april
anno 2015.
Den första bilden kommer från de öppna och vackra tallmoarna på
Skillingaryds skjutfält, närmare bestämt strax väster om den lilla gölen
Östersjön eller Hässlehultsgölen.
Utmed den östra kanten av Östersjön har tranparet återvänt även detta
år men de alternerar med våtmarken vid Viedalen, i folkmun ”Store
stenen”.
Vart deras rede kommer att ligga i år vet jag inte men jag hoppas att
tranparets häckningssäsong kommer att falla väl ut.
Det blev bara en enda vintergäck i vintergäckslandet i år men den
prydde sin plats väl.
Vintergäck, ”Eranthis hyemalis”, är en art i släktet ranunkelväxter
med sju olika andra arter vårblommande europeiska och asiatiska örter
med en jordstam som är en cirka 2 centimeter tjock knöl.
Från knölen växer en till flera stjälkar upp, och varje stjälk bär i
toppen en 2–3 centimete vid, gul blomma under vilken det sitter ett
flikat svepeblad.
Arterna, som blommar mycket tidigt eller tidigt på våren, odlas som
prydnadsväxter, också i Sverige.
Bildens vintergäck härstammar från västra Europa och är i Sverige
härdig norrut till södra Svealand.
Tibast, ”Daphne”, är ett släkte växter med cirka 50 olika arter
lövfällande eller ständigt gröna, krypande eller upprätt växande
mindre buskar i Europa och Asien.
Blommorna sitter i klaselika ställningar och är vita, gula, röda eller
som på bilden rosa och hela växten, särskilt frukterna, är mycket
giftiga.
Arten växer i ängsskogar, i skogsbryn och på sydvästberg i Europa
och Asien och är i Sverige mindre allmän i hela landet.
Den är fridlyst i Västra Götalands, Värmlands, Södermanlands,
Örebro och Västmanlands län och odlas ofta som prydnadsväxt.
Tidlösa, ”Colchicum autumnale”, är en art i familjen tidlöseväxter och
är en mellan 10–30 centimeter hög lökväxt med elliptiska blad som
växer ut på våren och vissnar under sommaren.
I september–oktober blommar den med 6-taliga, rosalila blommor
med lång, skaftlik pip och trattformig kalk.
Arten härstammar från Syd- och Centraleuropa och odlas ofta som
prydnadsväxt.
Den innehåller den giftiga alkaloiden kolchicin som används vid
kromosomanalys och inom växtförädlingen för att framställa individer
med fördubblade kromosomantal, så kallad endomitos.
Kolchicin förstör kärnspolen, varigenom celler i delning stannar upp i
metafasen, som är det stadium då kromosomerna lämpligen studeras.
Kolchicin används också som läkemedel vid akut giktartrit, så kallad
”arthritis urica”.
Minipåsklilja, ”Tête-a-tête”, ingår i ”Narcissus Cyclamineus”-gruppen
i familjen ”Amaryllidaceae”, amaryllisväxter.
”Narcissus” kommer från det grekiska ordet ”narke”, för ”bedövning”
eller ”förlamning” och är hämtat från den grekiska mytologin i vilken
den bildsköne ynglingen Narcissus förälskade sig i sin egen
spegelbild. När han inte kunde fånga bilden blev han så förtvivlad att
han tog sitt liv. Gudarna förvandlade honom därefter till en blomma,
det vill säga, narcissen.
Syns jag, tycks den lilla pilfinken i bukettapeln säga frågande till mig
och jag svarar, knappt.
Blåsippa har blommor som oftast är blå men ibland även vita eller
rödaktiga och de treflikiga bladen anses påminna om leverns lober,
varför blåsippan inom folkmedicinen har använts mot just
leversjukdomar.
Blåsippans fruktställning består av ett flertal nötter vilka sprids med
hjälp av myror.
Blåsippan är fridlyst i vissa län.
Bildens scilla är det vetenskapliga namnet på släktet blåstjärnor i
familjen sparrisväxter. I Sverige förekommer dock inga vilda
blåstjärnor, men de odlas ofta som prydnadsväxter och förvildas lätt.
Endast skalet återstår efter vintern av denna trädgårdssnäcka, ”Cepaea
hortensis, som är en art i familjen storsnäckor.
Viden, ”Salix”, är ett släkte videväxter med 400 olika arter lövfällande
träd som kan bli uppemot 30 meter höga, buskar och låga, ibland
krypande ris som mest växer i norra halvklotets kalla och tempererade
regioner.
Till släktet viden, ”Salix”, förs bland annat arterna bindvide, blekvide,
daggvide, dvärgvide, glansvide, gråvide, grönvide, jolster, knäckepil,
korgvide, krypvide, lappvide, mandelpil, nätvide, odonvide, polarvide,
ripvide, risvide, rödvide, svartvide, sälg, ullvide, vitpil, vitvide och
ängsvide samt minst 375 olika arter till.
Viden är med andra ord inte bara många olika arter, dessa är svåra att
artbestämma också.
På bilden ser man ett honungsbi på inflygning till de nektarrika
videblommorna.
Bladen hos viden är vanligen strödda, med eller utan skaft, och oftast
lansettlika till ovala och arterna är tvåbyggare.
De små, insektspollinerade och ganska nektarrika blommorna sitter i
hängen eller upprätta ax före, under eller efter bladsprickningen.
Honungsbin har en mycket hårig kropp och på bakbenens skenben
finns en korg där pollen fraktas hem till boet. Det verkar strax vara
dags att fara hem och tömma pollenkorgarna.
Hanblomställningarna faller av efter blomningen, medan det i
honblomställningarna utvecklas frukter, kapslar med silkeshåriga frön.
Hybridisering är dessutom mycket vanlig mellan släktets olika arter.
Många arters böjliga grenar har använts till flätningsarbeten och
avkok på bark som febernedsättande medel medan vissa arter odlas
som energiskog.
Även detta honungsbi har fulla pollenkorgar från videts hanblommor.
Pilblad användes redan på 500-talet före Kristus mot smärtor och
feber och Felix Hoffmann, en tysk kemist, upptäckte också denna
egenskap på 1890-talet.
Medicinen som utvecklades senare är nu känd under namnen aspirin,
magnecyl eller acetylsalicylsyra, salix betyderför övrigt ”pil” på latin.
Honungsbi till vänster samt till höger ett sälgsandbi, ”Andrena vaga”,
videsandbi, ”Andrena clarkella” eller vårsandbi, ”Andrena praecox”,
närmare kommer man inte med denna bild.
Trädgårdens vårkragar, ”Doronicum orientale”, eller som arten också
kallas, Gemsrot, blommar tidigt och förgyller vårens rabatter med sina
prästkragelika gula blomkorgar.
Arten ingår i familjen korgblommiga växter, på latin ”Asteraceae”,
förr ”Compositae”, och förekommer förvildad i Syd- och
Mellansverige, vanligen vid bebyggelse, i vägkanter och annan
kulturpåverkad mark.
Arten härstammar från Sydosteuropa och den första fynduppgiften
som förvildad är från Lidingö i Uppland och publicerades år 1927.
Vivor, bildar släktet ”Primula” som ingår i familjen ”Primulaceae”,
och är fleråriga örter där alla bladen är samlade i en basal rosett och
blommorna är samlade i en flock i stjälkens topp.
Släktnamnet ”Primula” kommer av latinet ”primus” för ”den förste”
och syftar på att arterna blommar tidigt.
Namnet viva, skriver Nyman år 1867, kommer, citat: ”af någon
blommornas likhet med förr brukliga qvinnohufvudbonader hvivor,
hufvor”.
”Slägtnamnet härleds af primus, den förste, i anledning af Arternas
tidiga blomning. ”
Ur Stockholms flora av J. E. Wikström år 1840.
En närbild på den lilla vackra arten backskärvfrö, ”Thlaspi
caerulescens”, som blommar tidigt, ofta redan i april och är därmed en
av de absolut tidigaste vårblommorna.
Sävstaholmsäppelträdets delvis rödfärgade bark är resultatet av en
trådformig alg och en art som troligtvis heter rödfärgsalg,
”Trentepohlia umbrina”.
Svalört, ”Ranunculus ficaria”, skiljer sig från de andra
smörblommorna i släktet ”Ranunculus” genom sina hela blad och
stora blommor med många kronblad.
Den är flerårig, en till två decimeter hög och bildar ofta stora bestånd.
”Korskål. w. i kål-land och täppor: blommar första wårdag med
Wåfferdags-lök och Hästhofs-örten: nyttjas då med andre kryddor til
grönkål: beröms at färsk stött med ister lägga på blind gyllenådren och
tillika intaga dess saft i wassla, som derjemte är god i skjörbjugg. I
trädgårdar förqwäfwer den kringstående örter; är ej så skarp, som de
andre Ranunculi; kallas på Apoth. Chelidon. minus. men brukas där
nu ej mer.”
Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg
år 1792.
Lungörter, släktet ”Pulmonaria”, är fleråriga, håriga örter med
krypande jordstam och upprätt, ogrenad stjälk.
Bladen är strödda, ibland med vita fläckar och stjälkbladen är
kortskaftade eller stjälkomfattande samt långskaftade rosettblad som
är lansettlika eller smalt hjärtformade men som utvecklas först efter
blomningen.
Blommorna sitter i fåblommiga knippen och fodret är grunt femflikat.
Kronan är trattlik, först rödaktig, senare blå eller violett och kronpipen
har hår i mynningen.
Arten på bilden är för mig okänd och inköpt på en plantskola och är
med andra ord inte vår vanliga lungört, ”Pulmonaria obscura”.
Avslutningsbilden för denna gång blir på ännu en art lungört,
nämligen fläcklungört, eller fläckig lungört, ”Pulmonaria officinalis”.
”Två kärlväxtfynd i Skåne. På Lunds botaniska förenings exkursion d.
16 dennes [maj] anträffades…
…Mellan Fyledal och Lyckås i Röddingedalen förefanns i riklig
mängd hufvudformen af Pulmonaria officinalis L. (med hvitfläckiga
blad, således ej subspec. obscura).”
Ur ”Smärre Notiser, Botaniska Notiser, år 1894.
På återseende!