Vinterpromenad

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tagit en promenad i naturen.

Vinterpromenad

Vinterpromenad, en naturkrönika i 17 bilder från en härlig men kylig
promenad i slutet av januari.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av januari 2012.

En genial uppfinning, en kompostbur med fågelfrön på insidan, alla så
kallade ”småfåglar” kommer in till maten medan de större fåglarna och
sparvhöken får hålla sig utanför. Gråsiskan kan äta i lugn och ro!

Plötsligt kommer en annan gråsiska och flyger rakt emot mig och
sätter sig i den lilla granen bara några meter bort, dock med fel sida åt
fotografen.

Bättre än så här blev det inte innan gråsiskan, ögonblicket efter bilden
var tagen, flög sin väg.

Gulsparven hade mot slutet av 1800-talet en utbredning som kan
jämföras med den som vi har idag, men mycket har hänt under de
senaste dryga 100 åren. Fram till 1950-talet var beståndets storlek och
stort sett oförändrat jämfört med beståndet som fanns i slutet av
1800-talet, men strax därefter inleddes en mycket kraftig nedgång.

På 1960-talet minskade arten kraftigt i södra och mellersta delarna av
vårt land som en följd av de kemiska bekämpningsmedel som då
användes. I vissa områden i södra Sverige försvann upp till 95 % av
gulsparvsbeståndet just på grund av bekämpningsmedel som innehöll
metylkvicksilver. I mitten av 1960-talet då bekämpningsmedlet
metylkvicksilver förbjöds inom jordbruket, återhämtade sig gulsparven
snabbt och idag beräknas beståndet till mellan 750 000-1 750 000 par.

Håll gärna utkik efter ”gulsparvshonor” utan något som helst gult i
dräkten ety det kan vara den sällsynta släktingen tallsparv från platser
öster om Uralbergen i Sibirien. Det finns nämligen just nu två slika
fåglar stationärt på två olika platser i södra Sverige denna vinter, en i
Västergötland vid Alingsås och en i Västerviks stad i Småland. Dessa
fåglar har hittills ”dragit” hundratals, kanske tusentals, ornitologer till
dessa platser.

Gulsparven heter på latin ”Emberiza citrinella” vilket betyder,
”citrongul sparv”, den är också den fågel som räknar till sju, ”en-två-
tre-fyra-fem-sex-sjuuuu”, olika varianter förekommer dock.

Trots sina vackra gula färger, sin skönhet och sitt beskedliga väsen har
gulsparven blivit föremål för mycket ovilja i många länder under
tidernas gång. I Skottland säger man till exempel att han har djävulens
blod i sina ådror. Han kallas också för djävulens fågel, som varje
morgon i maj får tre droppar blod från ”hin håle”. Därför river man ner
hans bo så fort tillfälle ges och barnen skriker så snart de får syn på
honom.

Ordet ”Hin” är ursprungligen ett pronomen med betydelsen ”den där”,
”den andre” men förekommer numera i sin ursprungliga betydelse
endast i ålderdomliga sammansättningar som till exempel ”hinsides”.
Ordet ”Håle”, betyder ”den där hårde”, med andra ord Djävulen.

Över hela Skåne och delar av Småland och Halland har man trott att
om en gulsparv flyger över taknocken just då man stiger upp, och
innan man fått lägga sängdynan till rätta efter sig, får man gulsot. För
att få bot får man äta en stekt gulsparv eller också koka ett hönsägg i
den sjukes urin och sätta upp ägget på taket att ätas av fåglarna. Trots
faran för gulsot har man dock överallt varit rädd om gulsparven och i
trakterna runt Lund ansågs det lika illa att döda en gulsparv som att
skjuta en stork.

Fågeln kom också med ett glatt budskap varje år ety enligt folktron var
han den första fågel som förkunnade vårens ankomst. I Danmark hette
det bland annat att när gulsparven kom var det tid att så kornet.

I det sneda och mättade eftermiddagsljuset sitter en övervintrande
bofinkshona och samlar på sig den sista värmen från solens strålar
inför en kall natt.

Bofinkens latinska namn, ”Fringilla coelebs”, betyder ”ogift bofink”
och syftar på att bofinkshannarna oftast anländer först om våren och
honorna någon vecka senare.

I oktober drar vanligtvis bofinkarna neråt Västeuropa och de flesta
övervintrar i Belgien och Holland medan några, som denna
bofinkshona, även stannar kvar i södra Sverige under mildare vintrar.

Det svenska namnet på fågeln har hämtats från det danska namnet
bogfink men i svenska dialekter har bofinken fått en mängd olika
namn. Hos oss i Småland kallas den för hampspik och hamptätting, i
Dalarna för hampsparv, risstackfågel och gamskärv, i Norrbotten för
tvint och i Värmland för kvint samt i Härjedalen för vitt-ilt.

Skillingaryds dämme var nästan öde denna lördagseftermiddag i
januari, endast en större flock om mer än tvåhundra grönsiskor fanns
på plats. Dessa vackra fåglar födosökte med stor iver och med
fantastiska akrobatiska färdigheter igenom klibbalsbestånden utmed ån
Lagan. De var så upptagna med att äta att vi kunde komma dem
alldeles inpå där de befunno sig några meter upp i träden.

Grönsiskans latinska namn ”Carduelis spinus” betyder, ”steglits med
tagg” vilket lär syfta på dess näbb.

Bilden är inte uppochned utan det är den honfärgade individen som
hänger uppochned.

Grönsiskor äter frön från barrträd och lövträd, främst björk och al men
även knoppar, enbär och insekter ingår i födan. Dessa grönsiskor,
hanen till vänster och honan till höger, plockar med stor frenesi fröna
ur de små klibbalskottarna.

Det är inte lätt att hålla balansen på de tunna klibbalsgranarna och den
högra grönsiskehanen får ta vingen till hjälp för att korrigera sitt läge i
rummet.

Grönsiskan, på bilden en hane, hör till de så kallade
”invasionsfåglarna” vars antal både som häckfågel och flyttare varierar
mycket kraftigt. Under ett extremt bra år kan antalet grönsiskor vara
fem gånger fler än under ett dåligt år. Medelstorleken på den svenska
populationen har dock uppskattats till mellan 400 000-1 000 000 par.

När man ser denna honfärgade grönsiskeindivid slita för brödfödan
undrar man verkligen om de inte förbränner mer energi på själva
ätandet än de faktiskt får i sig av klibbalsfröna, lite av fenomenet
Ebberöds bank.

Ebberöds bank är för övrigt titeln på ett danskt folklustspel som
uruppfördes på Nørrebro Teater i Köpenhamn 19 januari 1923. Pjäsen
är skriven av Axel Frische och Axel Breidahl. I lustspelets bank
betalar man hela 8 procent i inlåningsränta men tar bara 4 procent vid
utlåning.

Ebberöds bank har sedan blivit ett begrepp för en verksamhet som
visserligen är välmenande men samtidigt svårt vanskött. Då
kostnaderna för inlåning aldrig går att täcka med inkomster från
utlåning av samma kapital uppstår ett underskott som till slut måste
betalas med insatta medel. Detta fenomen verkar inte vara något som
de svenska bankerna just nu har problem med, men rätta mig om jag
har fel!

En stilstudie av en landande sångsvan i Skillingaryds dämmes första
damm, trots storlek och tyngd gör den en gracil ”Touch down”.

Touchdown, Houston the whooper swan has landed. Houston we have
not got a problem! Ett litet steg för en svan men ett stort steg för
svanligheten! Nej, nu får det vara nog med försök till rymdmetaforer.

Här sitter trädgårdens fiende nummer ett, åtminstone vår trädgårds
fiende nummer ett, den välgödde fältharen, trots att jag höljer och
skyddar buskar och fruktträd så överlistar den mig.

Fältharen är normalt sett nattaktiv och födovalet är i stort detsamma
som skogsharens, men fältharen är mer bunden till de odlade fältens
grödor, speciellt klövervallar och spirande säd. Den är även vintertid
mer beroende av att komma åt markens örter och gräs men äter också
knoppar och bark. Speciellt omtyckt är barken på unga fruktträd, jag vet,
jag vet!!