Vintersvampar på Store mosse

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Store mosse nationalpark.

Vintersvampar på Store mosse nationalpark

Vintersvampar på Store mosse nationalpark, en naturkrönika i 5 bilder
om att svampexkursioner och svamputflykter är möjliga även under
den kallaste vinter.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i början av det nya året
2013.

Trots att det är vinter och stundtals en bitande iskyla med ansenliga
mängder snö så finns det fog för en svamputflykt i skog och mark. Det
blir mest till att njuta av svampen med ögonen för det finns få
matsvampar att plocka vid denna tid. Några undantag finns dock med
vinternagelskivling, ”Flammulina velutipes”, som ett lysande
exempel. Jag har tyvärr ingen bild men fortsätt att läs ändå om denna
märkliga svamp.

Vinternagelskivlingen har en 2–5 centimeter vid, tunn, seg, klibbig
eller slemmig, mer eller mindre utbredd och röd, rödgul eller brungul
hatt, ofta med mörkare mitt. Hattkanten är dessutom i väta något
strimmig och skivorna är vita till gulvita.

Den ätliga arten är godast när den är knaprigt hårdstekt och påträffas
tuvad på stammar, stubbar och rötter av lövträd, främst under vintern
men ibland också under hösten. Svampen tål minusgrader och tinar
vid töväder upp och fortsätter då att växa. Arten är allmän i hela
Sverige och kan möjligen förväxlas med den giftiga arten svavelgul
slöjskivling.

I Japan har vinternagelskivlingen skivling odlats i över 300 år och
saluförs under namnen enokitake och enoki, antingen färsk i tuvor
eller konserverad.

Nåväl, åter till min bild som visar den oätliga men mycket vackra,
rödaktiga, cinnobertickan, ”Pycnoporus cinnabarinus”, som oftast
växer på björkved, med andra ord död ved av björk, precis som på min
bild. Färgämnet heter cinnabarin och släktet ”Pycnóporus” har bara
denna enda art i hela Europa. Svampen räknas numera som tämligen
allmän från att ha varit ovanlig, detta beror troligtvis på det moderna
skogsbruket då svampen föredrar de solöppna platser som bland annat
hyggen och andra öppna platser kan erbjuda.

Bildens björkticka, ”Piptoporus betulinus”, är en art i familjen
”Fomitopsidaceae” och växer på döda och försvagade björkar.
Svampen är vanlig på stammar av björk i hela Sverige och orsakar en
kraftfull röta som kallas brunröta, destruktionsröta eller
krympningsröta då trädets cellulosa bryts ned, varvid den angripna
veden krymper och brister i kubiska bitar. Veden blir dessutom brun
till svart och spröd och virkets hållfasthet försämras drastiskt.

Ett sätt att använda svampen var dess röta i björken. Den av
björktickan rötade veden lär ha använts som polermedel i urmakerier
på den tiden då våra klockor bestod av större mekaniska delar.

Bildens violtickor, på latin ”Trichaptum abietinum”, är en art i
basidiesvampsordningen ”Polyporales”. Svampens något läderaktiga
fruktkropp kännetecknas av porskiktets, det vill säga, undersidans,
violetta färg. Fruktkroppen kan breda ut sig som en tunn skorpa över
ved eller vanligen, som på min bild, bilda tunna hattar, vilkas ovansida
är ljust zonerat grå.

Violticka är en tidig rötsvamp på främst fallna granar, här växer de
dock på en stående och ännu levande tall, men kan även angripa länge
lagrad ved. Svampens mycel bryter ned splintvedens lignin och
cellulosa och bildar så kallad fläck- och eller hålröta.

Fläckröta är en typ av röta på virke som ger brunvita fläckar beroende
på svampens fläckvisa nedbrytning av lignin eller cellulosa. Fläckröta
kan i slutstadiet övergå i hålröta, varvid såväl lignin som cellulosa
brutits ned.

Bildens dvärggullhorn, ”Calocera furcata”, är en art bland svamparna
som först beskrevs av Elias Fries, och fick sitt nu gällande namn av
honom år 1827. Dvärggullhorn ingår i släktet ”Calocera”, och familjen
”Dacrymycetaceae”.

Lite suddigt ner till höger på bilden ser ni en annan svampart som
heter citronskål, ”Bisporella citrina”, som är en sporsäcksvamp. Den
hör till gruppen skålsvampar och har små gula skålliknande eller
fatliknande fruktkroppar som växer gyttrade. I Sverige förekommer
den allmänt över hela landet.

Känner ni igen vår gamle bekant, brandskiktdynan, ”Daldinia
loculata”, som var med i min krönika ”Store mosse och Fänestad i
rimfrost” den 10 januari i år. Brandskiktdynan förekommer dock inte
bara på brandplatser som man tidigare trott. Huvudsakligen etableras
svampen i obränd skog med hjälp av vindspridda sporer. Svampen
lever sedan dold i friska lövträd i form av små mycel som inte skadar
trädet.

Först efter att trädet utsatts för en brand, som denna björk på Store
mosse gjorde vid storbranden sommaren 2006, börjar svampens mycel
att växa, för att till slut helt täcka veden i det brända, döda trädet.

Litteraturen säger att mer än fem år efter branden hittas inte längre
levande fruktkroppar och antalet fruktkroppar är som störst 2 till 3 år
efter en skogsbrand, då upp till 40 procent av björkarna på ett
brandfält kan bära på fruktkroppar av brandskiktdynan.

Tack för idag!