I ljunghonungens tid

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.

I ljunghonungens tid, del 1

I ljunghonungens tid, del 1, en natur- och kulturkrönika i 26 bilder
från ljungheden på Skillingaryds skjutfält när ljungen blommar och
doften av honung är stark och tydlig.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på Olof-dagen i slutet av
juli 2014.

 

Den är vacker i det sneda och mättade kvällsljuset, ljungheden på
Skillingaryds skjutfält blommar alltid i rosa under augusti och det är
ljungen, ”Calluna vulgaris”, som slagit ut och bestämmer färgen.

Ljung, ”Calluna vulgaris”, tillhör släktet ”Calluna” som i sin tur
ingår i familjen ljungväxter på latin ”Ericaceae”.

Familjen ljungväxter har omkring 100 släkten och 3400 arter och
dessa finns över hela världen, men förekommer främst i tempererade
och arktiska områden.

I familjen ljungväxter finner man också andra välkända arter såsom
mjölon, kråkbär, tallörter, pyrolor, rododendronar samt mycket välkända
skogsbär som blåbär, lingon, odon och tranbär.

Honung bildas inte av sig själv utan behöver många och flitiga bin
som samlar nektar i den lilla rosa ljungblomman. och det är här de
”bor” emedan de ”jobbar”.

Honung är ett sött ämne som främst bin men även humlor tillverkar
av söta växtsafter såsom nektar från blommor och honungsdagg från
bladlöss och andra växtsugare, vilkas rörsocker de genom tillsats av
kroppsegna enzymer klyver i lika delar druv- och fruktsocker.

Genom avdunstning minskas sedan vattenhalten till cirka 20 %,
varigenom honungen blir lagringsduglig.

Sockerhalten i honungen uppgår till cirka 80 % och innehåller i
övrigt mindre mängder kvävehaltiga ämnen och mineralämnen samt
pollenkorn.

Bina förvarar den färdiga honungen i vaxkakornas celler under
tättslutande lock av vax och den är från början klar och flytande,
men oftast bildar druvsockret kristaller, som gör den fast.

Färgen är i regel gul men kan vara nästan vit eller mörkbrun,
beroende på råmaterialets botaniska ursprung, som också i hög grad
påverkar dess smak. Ljunghonungen är för övrigt mörkbrun till
färgen.

Bilden visar en närbild av honungsbin, vanligt honungsbi, eller
tambi, ”Apis mellifera”,som är en art i familjen sociala bin.

Arten härstammar troligen från Mindre Asien till medelhavsområdet
och odlas över hela världen för produktion av honung och vax samt
som en mycket viktig pollinatör. I Sverige har honungsbiet sannolikt
funnits sedan mycket lång tid tillbaka.

Odlade bin grundar efter svärmning ofta samhällen i ett ihåligt träd
eller i en husventil men dessa samhällen klarar dock mer sällan att
övervintra i vårt nordiska klimat.

Bildens blommande ljung är en liten buske som täcker marken på
hedar och i öppna skogar. Bladen är nålformiga, nästan som barr fast
mjuka och är alltid gröna.

De små, blekröda blommorna sitter i långsmala klasar på ena sidan
av stjälken och de blommar på sensommaren. Ljung är vanlig i hela
Sverige, men växer lite sparsammare längst i norr.

Ljung växer i Europa och Nordamerika och är en typisk växt på de
stora ljunghedarna i västra Europa, bland annat på Brittiska öarna
och i Spanien men även här på Skillingaryds skjutfälts alldeles egna
ljunghed.

Ljung är Västergötlands landskapsblomma.

Mitt bland den blommande ljungen växer tiotusentals exemplar av
den numera ovanliga ljungögontrösten, ”Euphrasia micrantha”, här
på bilden ser man dess blommor som vita små händer bland alla rosa
ljungblommor.

Den västra och lite isolerade ljungheden har tyvärr tagits över av
gräset kruståtel, ”Deschampsia flexuosa”, och måste snarast brännas.

Vid tidpunkten för bilden uppehöll sig tre exemplar av den ovanliga
ortolansparven, ”Emberiza hortulana”, inom området.

Den lilla branddammen i nordvästra delen av ljungheden är en liten
pärla för den biologiska mångfalden.

Knappsäv, ”Eleocharis palustris”, växer rikligt i den lilla
branddammen och är ett tämligen lågväxt, flerårigt halvgräs med
krypande jordstam.

Knappsäv är vanlig från Skåne till Norrbotten, i fjällen dock sällsynt.
Den växer i eller vid sötvatten eller på fuktig jord, i diken, kärr eller
som här vid dammar.

”Är allmän i kärr, gölar, gamla diken, wid åar, insjöar o. s. w. Ätes af
Geten och Hästen i brist af bättre, men skall efter KALMS berättelse
wara en angenäm föda för Swin; det lärer dock egenteligen wara
färska rötterne, ty sjelfwa wäxten har jag icke sett dem äta. Äfwen
denna kan nyttjas at deraf fläta mattor.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år
1806.

Bildens skräddare ingår i familj ”Gerridae” som i sin tur ingår i
insektsunderordningen skinnbaggar. Dessa har en världsvid
utbredning och omfattar totalt cirka 500 arter, varav tio finns hos oss
i Sverige.

De lever av på vattnet nedfallna småinsekter, som de griper med
frambenen.

Det är uppenbarligen arbetsamt att samla nektar på den solvarma
ljungheden vilket innebär att även ett honungsbi måste dricka vatten
för att reglera vätskebalansen.

Jag återkommer gärna och ofta till de små grusvägarna som
genomkorsar Skillingaryds skjutfält för att studera den rika
biologiska mångfalden, det är vackert, lugnt och spännande att
promenera här.

Bildens brunrör, ”Calamagrostis purpurea”, är ett storväxt,
beståndsbildande, flerårigt gräs med krypande jordstam som bitvis
dominerar vägkantsfloran utmed de små grusvägarna.

Det riktigt lyser om de rödvioletta vipporna i det sneda och mättade
kvällsljuset upp vid Spännebergen på norra delen av ljungheden på
Skillingaryds skjutfält.

Det har uppenbarligen varit ett gott år för ängspiplärkorna på
ljungheden, då det är stora antal med ungfåglar som flyger omkring
och födosöker.

Ängspiplärkan heter ”Anthus pratensis” på latin och är en fågel som
tillhör släktet piplärkor ”Anthus” i familjen ärlor och piplärkor
”Motacillidae”.

Bildens närbild på växten skogsnoppa, ”Gnaphalium sylvaticum”,
visar en flerårig, filthårig ört med rak ogrenad stjälk som kan bli upp
till fem decimeter hög.

Skogsnoppa är vanlig i hela landet utom i fjälltrakterna där den
förekommer mer sparsamt och den växer ofta i torra skogs- och
hedmarker.

De vilda hallonen på bilden smakade underbart och dess frukter
används bland annat till sylt och saft. Hallonbladen, på latin ”Rubi
idaei Folia”, användes förr inom farmakologin.

Hallon, ”Rubus idaeus”, odlas ofta och många sorter med olika form
och storlek på frukterna saluförs men knappast någon av dessa
hallonsorter har en lika angenäm smak och arom som den vilda arten
på bilden.

Det vetenskapliga artnamnet ”idaeus” betyder ”från Ida”, som är ett
berg i Mindre Asien och det svenska namnet hallon kan härledas från
ordet ”hall” i betydelsen brant, häll, stenig mark, jämför med platsen
Hovs ”hallar” på Bjärehalvön mellan Båstad och Torekov.

”Wäxer allmänt i skogstrakter och wid gärdesgårdar, stenhögar o. s.
st. och ökar sig oförtrutit genom sina långa krypande rötter. Busken
är sjelf til intet nyttig, utan at gifwa fruckt, hwarföre den ock mycket
planteras i Trägårdar i små häckar, utmed wäggar och gärdesgårdar…

…Bären hafwa en för de fläste angenäm Kryddsmak, och hafwa
ifrån äldsta tider warit på hwarjehanda sätt anwände i hushållet til
Saft, Sirap, Gelée, Mos, Bakwerk, Mjöd, Win, Öl o. s. w.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år
1806.

Dessa kottelika knoppar kommer inom kort att slå ut till den vackra
och rödvioletta blomman väddklint, ”Centaurea scabiosa”.

Första fynduppgift publicerades år 1745 då Carl von Linné omtalar
den i ”Flora Svecia” som mindre allmän, idag klassas växter som
ganska vanlig i södra och mellersta Sverige och som sällsynt i en del
nordliga landskap.

Bildens kantkremla, ”Russula vesca”, är en mycket bra och god
matsvamp och ett bra tecken på arten är att hatthuden inte når ända
ner till hattkanten. Detta har dock ännu inte på ett tydligt sätt skett på
bildens kantkremla men den karaktären kommer om någon dag eller
två.

Även överblommade växter kan vara, och i detta fall är, vackra, detta
är arten blåmunkar eller monke, ”Jasione montana”, vars frön nu är
redo att bli nya blåmunkar till nästa sommar.

Det är verkligen inte svårt att hitta vackra vyer när man besöker
Skillingaryds skjutfält, här ser man tallmon i fjärran, däremellan
ljungheden och hitom denna det så kallade ”Movadsbäckadroget”
och närmast kommer stigningarna upp emot Spännebergen i
nordväst.

Syltåg, ”Juncus tenuis”, är en flerårig, medelstor art som växer i täta
tuvor. Arten blommar i juli-augusti och blommorna sitter i
mångblommiga, ganska yviga samlingar i stråtoppen och
blomställningen omges av ett par långa stödblad.

Syltåg är ganska sällsynt men kan vara talrik där den förekommer
vilket den bitvis gör här på Skillingaryds skjutfält.

Arten härstammar ursprungligen från Nordamerika och finns
naturaliserad på fuktig, kulturpåverkad gräsmark, från Skåne till
Uppland.

Den första fynduppgiften är från Växjö i Småland och publicerades
av N. J. Scheutz i ”Botaniska Notiser” år 1887 och enligt honom
hittades av arten av ”tvenne skolynglingar” i augusti år 1887. Detta
insamlade material finns numera i Naturhistoriska riksmuseets
samlingar.

”Juncus tenuis Willd. anträffades sistlidne sommar vid Vexiö ett par
kilometer söder om staden, först af tvenne skolynglingar Th.
Wickbom och C. Bergström. Den förekommer i temligen stor mängd
på något fuktig sandblandad jord i sällskap med Agrostis stolonifera,
som derstädes är sådd, och åtskilliga andra växter, hvilka för ett par
år sedan ej funnos på den nämnda lokalen, så att med skäl kan
antagas, att den inkommit med utländskt frö.”

Ur ”Smärre notiser” av N. J. Scheutz ”Botaniska Notiser” år 1887.

Nils Johan Wilhelm Scheutz, född den 8 april 1836 i Ökna, Växjö
stift, död den 27 februari år 1889 i Växjö, han blev sålunda bara
52 år. Hans yrke var lärare, lektor och botaniker.

Hans far var kyrkoherde Johan Christoffer Scheutz, 1799 – 1867,
och hans mor var Birgitta Juliana Stocke, 1803 – 1866.

Bilden visar en målkuliss av modell enkel, helt enkelt en gles
brädvägg med en markering som ska föreställa, ja det kan man undra
men bokstäverna AM står hur som helst under denna eventuellt
uppåt- eller nedåtgående gröna solen.

Det har funnits betydligt vackrare målkulisser såsom den berömda
Väderkvarnen, se min krönika ”Skillingaryds skjutfält, grått och
disigt” från januari 2014.

Bilden visar ännu en målkuliss av modell enkel, helt enkelt åter en
gles brädvägg med en markering som ska föreställa, vad jag tror är,
två korslagda kanoner.

Annat var det med målkulisserna förr, nyss nämnda Väderkvarn har
stark konkurrens av en målkuliss från år 1928 då en kyrka fanns att
beskåda som målkuliss på A6 i Jönköping.

Klicka här för att se ett foto av Carl-Erik Suneson på denna så
kallade kyrka, en något märklig målkuliss, att skjuta på en kyrka känns
för mig helt fel.

Bilden visar en så kallad kvistgall på någon art vide i släktet ”Salix”,
den är i detta fall resultatet av att en växtstekel lägger ägg och
innehåller därmed en larv.

En gallbildning är en förändrad växtdel som uppstår genom ökad
celldelning eller celltillväxt orsakad av djur, svamp eller
mikroorganism.

Avslutningsbilden för denna gång blir helt enkelt en påminnelse till
Er om att det nu är tid att gå ut i naturen för att skörda, svamp,
blåbär, hallon eller bildens lingon med mera.

Tack för idag och på återseende!